Publicerad 1975   Lämna synpunkter
SKÄCKA ʃäk3a2, v.1 -ade; l. -er, -te, -t, -t l. skackte skak3te, skackt skak4t, skackt skak4t (pr. sg. pass. -es Broman Glys. 3: 20 (c. 1730) osv. — ipf. skäckte VRP 1645, s. 108, osv. — p. pf. -ad Roos Helgsm. 1: 323 (1896) osv.; jfr hårdskackt Broman Glys. 3: 70 (c. 1730)). vbalsbst. -ANDE, -NING.
Ordformer
(förr äv. -äch-. -a c. 1730 osv. -ia 1690)
Etymologi
[sv. dial. skäcka; avledn. av SKAKA, v. — Jfr SKÄCK, sbst.2, SKÄCKA, sbst., SKÄKTA, v.3]
1) (numera bl. i vissa trakter, starkt bygdemålsfärgat) (häftigt) skaka; äv. ngt oeg. l. bildl. (se den särsk. förb. SKÄCKA OM). Skelfuan Riste och skächte Arfued 3 Reeser på gården, så att dee näpligen förmåtte hålla honom. VRP 1645, s. 108.
2) skäkta (lin l. hampa; se skäkta, v.3 1). Näst .. dängandet eller klappandet, kommer ljnet .. at Skäckas, som sker med et särdeles tilredt trä; såsom en bred Sabel, tunt bräde; Skaka kallad. Broman Glys. 3: 70 (c. 1730). Linet var både ”skäckadt”, ”klyftadt” och ”häckladt”, och i stugorna sutto käringarna och spunno. Roos Helgsm. 1: 323 (1896). jfr: När ljnet hårdskacht (dvs. svårt att skäkta) är. Broman Glys. 3: 70 (c. 1730).
Särsk. förb.: SKÄCKA OM. (†) till 1: allvarligt l. hårdhänt ta itu med l. tillrättavisa (ngn). Nu .. är suårmodigheeten tilltagen, så hon intit lÿder sina Föräldrar eller Syskon i huset; utan stunnar alt åth skogen ifrån hemmet; ther the tå intit töras skäckia om henne, utan måst hafwa continuerlig acht på henne dagh och natt. VDAkt. 1690, nr 18.
Ssgr (i allm. till 2; numera bl. i vissa trakter, starkt bygdemålsfärgat): A: SKÄCK-FALL. = skäkt-fall 1. Nemnich Waarenlex. 727 (1801). —
-MASKIN. skäktmaskin. Dædalus 1950, s. 70 (1785). SockenbeskrHäls. 142 (1791).
B: (1) SKÄCKE-TJUGA. = rist-tjuga. SmålP 1965, nr 184, s. 10.

 

Spalt S 5722 band 27, 1975

Webbansvarig