Publicerad 1975 | Lämna synpunkter |
SKÄL ʃä4l, sbst.2, r. l. f. (Carlén osv.) l. n. (Arvidi osv.); best. -en resp. -et; pl. -er32 l. 40 (Carlén (: skällerna, pl. best.) osv.) resp. = (Arvidi osv.).
1) skal; numera i sht (i vissa trakter) om mussel- l. snäckskal. Ther Bonden är swält, han Kakor framtager / Så tunna som Lööf, och minder än skäl. Arvidi 185 (1651).
2) (i vissa trakter) (blå)mussla; äv.: snäcka; äv. koll. (På stranden kan man få se) lurfviga pojkar, som meta upp krabbor, och trasiga flickbarn, som ligga och vältra sig i sanden och smörja sig med det gemena inkråmet i skällerna. Carlén Rosen 343 (1842). Musslor (skäl) till agn. Ekström AfhFiska 40 (1845). Därs. 62 (om snäckor). SvFiskelex. (1955; från Bohusl.).
(2) -HUS. (i vissa trakter) på fiskefartyg: mindre rum för förvaring av blåmusslor. FoF 1929, s. 12 (från Bohusl.). —
(1) -LERA. (i vissa trakter) (ljus) lera uppblandad med krossade, fossila djurskal, särsk. från musslor l. snäckor; jfr snäck-lera. Œdman Bahusl. 53 (1746). —
Spalt S 5760 band 27, 1975