Publicerad 1975   Lämna synpunkter
SKÄRPNING ʃær3pniŋ2, sbst.3 (sbst.1—2 se SKÄRPA, v.1—2), r. l. f.; best. -en.
Etymologi
[samhörigt med SKÄRPNERA]
(numera bl. i skildring av ä. förh.) om sönderslående av gamla deglar vid mässingsbruk till skärv (o. tillvaratagande av däri sittande mässingskorn) samt skärvens sönderstampande till pulver (använt i nya deglar). Erixon Skultuna 3: 76 (cit. fr. 1773). jfr Därs. 77 (1972: krukskärpning; om förh. 1800); jfr KRUKA, sbst.2 1 d.

 

Spalt S 6037 band 27, 1975

Webbansvarig