Publicerad 1975   Lämna synpunkter
SKÄTA, f.
Ordformer
(skiääta)
Etymologi
[möjl. till SKÄTTA, v.2; jfr sv. dial. skäta, skätta, hasta, hasta på, skäjta, ha brått]
(†) hafsig l. slarvig kvinna?; anträffat bl. ss. okvädinsord. Att Peders hustro Sara skall kallat hr Schienbergz dotter Britta, een skiääta, och i det samma tagit ifrån henne en hööboga. NVedboDomb. 1708, Höstt. § 72.

 

Spalt S 6056 band 27, 1975

Webbansvarig