| Publicerad 1975 | Lämna synpunkter |
SKÄV ʃä4v, n. (Rålamb 13: 22 (1690) osv.), äv. (numera föga br.) r. l. f. l. m. (Swart Gensw. K 2 b (1561), FolklEtnSt. 1: 248 (1916)); best. -et resp. -en; pl. = (Salander Gårdzf. 68 (1727) osv.) resp. -ar (Broocman Hush. 2: 72 (1736), FolklEtnSt. 1: 248 (1916)); förr äv. (i koll. anv.) SKÄVE, sbst.1, r. l. m.; best. -en.
= SKÄVA 1; numera företrädesvis (dels i vissa trakter, bygdemålsfärgat, dels i fackspr.) om skäva av lin l. hampa l. (oftast, koll.) om sådana skävor; förr äv. om märg hos växt. The (dvs. danskarna) wele the Swenske truge, / At the än nu som galne fluger, / Skole på theris loffwen mure. / Then ey är fastere än een skäff, / Och holler ey mere än en spinnel wäff. Svart Gensw. K 2 b (1561). Lårding kan spinnas af Paszhampa, sedan den är wäl häcklad och skäfwen utstödt. Stiernman Com. 5: 482 (1694). När Lantqwinnorna bråka linet och skäkta det, .. achtas noga at det skäf, som kommer af linet jämwäl ock af hampan, wäl blir vtburit och lagt på sådant ställe, der det ei kan giöra någon skada. Dahlman Reddej. 215 (1743). Fries BotUtfl. 2: 119 (1852; om märg hos växt). Göra storan stock af lilla skäf. Granlund Ordspr. (c. 1880). Bortskaffande av skäv m. m. (ur lin). LAHT 1921, s. 402. Hofrén Herrg. 467 (1937). — jfr LIN-SKÄV. — särsk. [jfr motsv. anv. i sv. dial.] (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) om sågspån; jfr SKÄV-UGN.
Spalt S 6057 band 27, 1975