Publicerad 1975 | Lämna synpunkter |
SKÄVER ʃä4ver, sbst.1, äv. SKIVER ʃi4ver, sbst.2, l. SKEVER ʃe4ver, r. l. m.; best. -n; äv. SKEVRA ʃev3ra2, r. l. f.; best. -an; äv. SKIVERT ʃi4vert, r. l. m.
(i vissa trakter, bygdemålsfärgat, nästan bl. i skildring av ä. förh.) = SKÄRVA, sbst.2 2. Gaslander 29 (1774). Skäfver kallas här en, om icke flere slags, tärande sjuka hos barn, som en stor Medicus försäkrat mig vara Rachitis eller ängelska sjukan. Osbeck Lah. 268 (1796). Det händer ofta att barn, utan att någon rår för det, får bölder, hudutslag eller skäfver (tvinsjuka). Wigström Folkd. 1: 99 (1880). Stammen (på rönnen) klövs nästan en meter, så sattes den isär med två kilar, och så drogs pojken igenom, han hade ’skivert’. SvKulturb. 11—12: 250 (1932; från Västergötl.). (Till gillet kommo bl. a.) sådana som spådde och signade, letade vatten eller botade skävern. Nilsson BombiNick 140 (1946). Larsson HistTorskabäck 32 (1954). — jfr HIMMEL-, HOR-, KAK-, LED-, LIK-, MAG-, RAK-SKÄVER.
-EK. ek som användes till att enl. folklig föreställning bota rakitis o. d. (gm att den sjuke för(d)es genom ett hål i trädet). SvKulturb. 11—12: 248 (1932). —
Spalt S 6059 band 27, 1975