| Publicerad 1976 | Lämna synpunkter |
SLAFSIG slaf3sig2, adj. -are. adv. -T.
1) motsv. SLAFSA, v. 1: som dricker l. äter slafsande; särsk. ss. adv. Äta slafsigt. Östergren (1941).
2) motsv. SLAFSA, v. 2: om gång o. d.: slafsande. JBauer (1904) hos Schiller JBauer 64 (om björns lunk).
3) motsv. SLAFSA, v. 3, om (långt l. omfångsrikt l. vått) klädesplagg o. d.: som slafsar, slafsande. (Vår tids arbetskläder) äro långa och slafsiga, där de borde vara korta och åtsittande. GHT 1898, nr 110 B, s. 1. Hennes kjol sög i sig vätan från buskarnas löv, blev tung och slafsig. Larsson i By Vår 133 (1927). Byxbenen hängde slafsigt, de var för långa. Johnson Se 116 (1936). Sofia med den slafsiga kappan som fladdrade om benen för varje steg hon tog. Krusenstjerna Fatt. 4: 146 (1938). — särsk. i utvidgad anv., om person l. om mun l. visset gräs o. d.: som (hänger ner o.) saknar (tillbörlig) fasthet l. spänst o. styrsel, sladdrig l. slankig l. slapp; jfr 4 o. SLAFS, sbst.2 1 b. Nordström Dagb. 66 (1910; om mun). Grått och slafsigt, nedvissnat gräs. Larsson i By LantlH 26 (1925). Eftersom (filmstjärnorna) Gilbert och Valentino ha ett sådant fruntimmerstycke, apa männen efter och bli spinkiga och slafsiga som de, utan stål i ryggen. SvD(A) 1931, nr 55, s. 8.
4) motsv. SLAFSA, v. 4: (motbjudande) våt l. slabbig; äv. med bibet. av sladdrighet (jfr 3 slutet). TurÅ 1928, s. 199 (om bitar av torsk). (Maten) är så slafsig och blaskig och underbart intetsägande, att (osv.). Nordström PatrFörl. 46 (1933). Den slafsiga fiskavdelningen (i saluhallen) med sin vidriga stank av trött fisk och sitt slemmiga golv där man lätt åker kana. Hedberg StorkSev. 331 (1957).
5) motsv. SLAFSA, v. 6: (i sitt arbete l. sin livsföring l. klädedräkt o. d.) hafsig l. oordentlig l. slarvig; äv. i fråga om slarvighet i tal (jfr SLAFSA, v. 5 b). Hahnsson (1899). Flickan var slafsig både i tal och klädsel. Hedberg Upp 53 (1968). Boheman Tank. 33 (1970; om servitris).
6) i överförd l. bildl. anv. av 1—5 (särsk. 3 slutet, 5); särsk. i fråga om persons karaktär l. handlande: som saknar (moralisk) fasthet l. fasta principer ss. rättesnöre, hållningslös l. karaktärslös l. dyl.; stundom allmännare, övergående till att beteckna ngt ss. motbjudande l. illa omtyckt o. d. Söderberg Heine Tyskl. 111 (1919). Det är .. någonting obehagligt med honom. Någonting karaktärslöst, någonting slafsigt. Bergman Chef. 30 (1924). (Olyckan) får inte slafsigt smyga sig fram i skumrasket för att sakta slingra armarna kring offrets hals. Dens. JoH 117 (1926); jfr 2. Det otrevliga, slafsiga, osvenska ordet ”snapps”. SvD(A) 1931, nr 171, s. 14. Den billiga och slafsiga konfektionen. Posse Fång. 127 (1931); jfr 3. (Ungdomar som bara ägnar sig åt idrott) blir bråkiga och slafsiga (i skolan), läraren förmår ingenting göra åt det. Lo-Johansson TvivlIdr. 107 (1931). Vad är det för slafsiga trän vi har, som bara står och tappar grenarna på vintern? Alving Just 54 (1949). DN(A) 1965, nr 332, s. 4 (om sentimentalitet).
Spalt S 6262 band 27, 1976