| Publicerad 1976 | Lämna synpunkter |
SLAKNA sla3kna2, v. -ade; förr äv. SLAKNAS, v. dep. -ades. vbalsbst. -AD (se avledn.), -ANDE, -ING.
1) motsv. SLAK, adj. 1: bli slak, slappas l. slappna; äv. (om person l. djur) i förb. med prep.-adverbial inlett med i, angivande kropp(sdel) vari ngn l. ngt blir slak(t) osv.; äv. i p. pr. l. p. pf. i mer l. mindre adjektivisk anv.; äv. oeg. l. mer l. mindre bildl. (jfr 2), särsk.: vekna l. mjukna l. vackla. Schroderus JMCr. 156 (1620; bildl., om ngns bitterhet). Med slöa pilar, slaknad båga / Låg Amor smäktande och trög. Tranér Anakr. 195 (1830, 1833). Såg i dag att baksträfvet (dvs. protektionisterna) vunnit fullständig seger i Stockholm. Stärktes deraf i mitt slaknande beslut att ”göra något”. Strindberg Brev 6: 302 (1887). Du slaknar i kroppen, just innan du når vattenytan; du ska naturligtvis hålla kroppen spänd, tills du är under vattnet. Landsm. XVIII. 10: 41 (1901). De knutna händerna slaknade, de djärfva orden tystnade. Beskow Sag. 23 (1903). Nu slaknar stramade ansiktsdrag, / vilan smeker mitt hjärta. Nathorst SElmseld 75 (1926). Hörnan var icke uthållig i något, icke ens då det gällde att vara arg, så han slaknade betydligt inför sin hushållerskas bestämda ord. Johansson MödrFästm. 23 (1939). När sälen drog hårt i linan tog .. (säljägaren) spjärn och den slaknade snart igen. Fridegård Fäd. 134 (1947). — särsk.
a) om penis: bli slak l. ostyv, mjukna; äv. dels om man: bli slak l. ostyv i penis, dels opers., i uttr. det slaknar (för ngn), penis blir slak l. ostyv (för ngn). Sedann frägade de (dvs. domstolsledamöterna) henne till, om hann fremiade sijnn wilia medh henne, där till hoonn suarade, hann hade wäll fremiadt sin wilia, hade dätt icke slachnadt för honom. BråboDomb. 9/2 1602. Männen slaknar innan de förmått tränga in i sina kvinnor. Lundkvist HistÅs. 23 (1969). Jag onanerar tills den står men just när jag ska tränga in slaknar den. Expressen 1973, nr 263, s. 21.
b) (†) om tandkött: skrumpna l. bli lös l. sladdrig l. svampig o. därvid mista l. dra sig tillbaka från sitt fäste kring tandhalsen. Rosenstein Comp. 57 (1736).
c) (numera bl. tillf.) om (lock i) hår: mista (något av) sin spänst l. vågighet (o. rakna). Samtiden 1871, s. 62 (i p. pf.). Unga lockar rakna / och svarta lockar slakna, / när sorg och saknad trycka, / när död är vår lycka. Lindqvist RysslSång 1: 82 (1904).
d) (numera i sht i vitter stil) bildl., om nerv (se d. o. 2 a α): (börja) svikta. (Efter en lång kamp i vattnet) slaknade .. mina nerver — mina krafter voro uttömda. Palmblad Nov. 3: 76 (1817, 1841). Simberg Broberg. 162 (1926).
e) motsv. SLAK, adj. 1 b, om växt(del): bli slak; äv. dels (i sht om stjälk l. gren o. d.): (börja) böja sig l. luta (slakt), dels (i sht om växt l. löv o. d.): (börja) sloka (stundom äv. närmande sig l. övergående i bet.: vissna). (Sv.) Slaakna. (T.) Welck werden. (Lat.) Flaccescere. (Grek.) μαραίνομαι. Schroderus Dict. 250 (c. 1635); äv. att hänföra till huvudmom. (Vinrankan måste) med slaknande Lööf sin Stolpa förlåta. BröllBesv. 467 (c. 1660; uppl. 1970). Der Frost om natten kommer, slakna stielkarna, och blommorna hängia. Rudbeck Atl. 2: 667 (1689). Grenarne (på björkarna) slakna mjukt, och skarptandadt krusar sig löfvet. SDS 1904, nr 310, s. 2. Snopenheten blir intensiv, när man får se den ena klätterslingan (av klematis) efter den andra vika ner sin topp .. ! För att sedan helt slakna och dö. Gellerstedt Glänt. 52 (1909).
f) motsv. SLAK, adj. 1 g, om segel: bli slak, slappas; ofta (i sht i vitter stil) i p. pf. l. p. pr. i mer l. mindre adjektivisk anv. Palmblad Nov. 3: 5 (1841; i p. pf.). På jakten ha seglen slaknat. Gellerstedt GVis. 138 (1900). Slaknande segel, vilande vingar / möta mitt öga vart blickarna gå. Landfors Smältugn. 93 (1916, 1932).
g) (†) om klinga på hugg- l. stötvapen: vekna, böja sig. BlBergshV 18: 39 (i handl. fr. 1687; om svärdsklinga).
h) [jfr motsv. anv. i nor.] (mindre br.) motsv. SLAK, adj. 1 i, om havsis: bli mindre tillpackad l. fast, (börja) lösa upp sig. Ymer 1931, s. 199.
i) (numera bl. tillf.) bildl., om vind l. regn o. d.: (börja) avta l. minska (i styrka l. intensitet); särsk. (om vind) liktydigt med: mojna l. stillna. Peringskiöld Hkr. 1: 327 (1697; om vind). Regnet tycktes visserligen slakna en smula, men det visade inga tecken att vilja sluta. Höijer Martin 118 (1950).
j) (numera bl. i vitter stil) bildl., om våg l. bölja: (börja) avta l. minska (i storlek o. kraft), (börja) försvagas. Lybeck Dikt. 1: 26 (1890).
k) (†) bildl., om eld från skjutvapen: (börja) avta i intensitet, (börja) försvagas l. mattas. Richardson Krigsv. 2: 67 (1741).
l) (†) bildl., om växelkurs l. ngts pris: (börja) falla l. sjunka, (börja) ha nedåtgående tendens; äv. om rikedom: (börja) avta l. sina. När man får månge köpmän, så slaknar prijset. RARP V. 1: 56 (1652). (England understödde) the Vproriske (nederländarna) vthi en och annor måtto, på thet the Spaniers alt för stoora Rijkedom en gång måtte slakna, och theras Kraffter blifwa förswagade. Brask Pufendorf Hist. 62 (1680). Chydenius 46 (1765; om växelkurs).
m) (†) bildl., om levnadssätt: (börja) slappas l. förvekligas. Jomswikingarnas stränga lefnadsart slaknade något under Sigwald. Lagerbring 1Hist. 1: 294 (1769).
n) (numera bl. i vitter stil) bildl., om ansträngning: (börja) avta l. minska l. mattas av (i intensitet). Kolmodin Liv. 2: 242 (1832).
o) (numera bl. i vitter stil) bildl., om själ l. sinne: bli avspänd; (börja) slappas l. mattas; äv. (om sinne): mjukna, vekna. Sedan Macedonernes .. Fångar gofwe sigh i Samtaal medh .. (sina i en enslig trakt boende vildsinta o. misstänksamma landsmän), begynte theras wilda Sinne småningom blidkas och slakna. Sylvius Curtius 396 (1682). Det var som om hans själ börjat slakna och vila sig i sig själv efter gymnasistårens nervösa intellektuella spänning. Asplund Stud. 90 (1912). Sinnena slaknade här hemma också (efter första världskrigets slut), det blev så dött, allting. Ingen ville köpa något mera. Martinson Kvinn. 246 (1933).
p) (numera bl. i vitter stil) bildl., motsv. SLAK, adj. 1 m, om mod (se MOD, sbst.1 7): (börja) vackla l. falla l. sjunka. Schroderus JMCr. 164 (1620). Runius (SVS) 2: 40 (1704).
q) (numera bl. i vitter stil) bildl., om tanke: (börja) avta i skärpa, svikta. Det var (inför examen) ett tuggande på Rüegg och stora Erslev, så att tankarne slaknade. Gripenberg TätnLed 1 (1886). Öberg Son. 227 (1905).
2) [eg. specialanv. av 1] (numera i sht ngt vard.) motsv. SLAK, adj. 2, oeg. l. bildl., om person l. djur: bli svag l. kraftlös l. matt l. loj l. uttröttad l. ”utpumpad” l. ”slut” (äv. i förb. med prep.-adverbial inlett med i, angivande kropp(sdel) som person l. djur blir svag resp. svagt osv. i); äv. (om person): bli moloken l. nedslagen l. modfälld; äv. om lem: bli svag l. kraftlös, försvagas, mattas. Hannibals folck .. begynte först slakna i strijdhen, sedhan fly. Schroderus Liv. 383 (1626). Din gamla fars arm börjar på att något slakna, så att han ej alldeles som förr kan hålla sin hjord under helsosam tukt. Palmblad Nov. 4: 44 (1851). Det befans att jösse slaknat och tagit sin tillflykt i ett ganska svårtillgängligt stengryt. Skogvakt. 1891, s. 110. Svetten rinner utefter våra dragares svarta, glänsande ryggar, men utan att slakna hålla de jämn traf. Wachtmeister Ind. 2: 29 (1896). Rasken behövde krafter vid stenbrytningen, och han kände att han slaknade i kroppen efter inknappningen i maten. Moberg Rask. 224 (1927). (Rektorn) behövde inte mer än visa sig, för att även de mest obstinata orosstiftare skulle slakna i knävecken. NärGickSkol. 367 (1934).
1) till 1: slakna (o. avta i spänning l. styvhet), slappna av, bli ospänd; äv. oeg. l. mer l. mindre bildl., särsk. dels om vänskap l. iver o. d.: mattas av l. svalna l. slockna, dels (jfr slakna 1 q) om tanke: förlora i skärpa l. svikta. (Tankarna) slakna .. aff, när .. (människan) kommer til at tänckia om Gudh och hans wäsende. Sylvius Mornay 285 (1674). När Wänskapen slaknar af. Verelius 140 (1681). Halssenan slaknad af, mitt hufvud dignad nid. TRudeen Vitt. 200 (c. 1690). En båga stadigt spänd hon slaknar ändtlig af (sedan pilen avskjutits). Eldh Vitt. 419 (1723). Ryszarnes ifwer (att bedriva handel) slaknar snart af; de äro snarare, at begynna, än fullfölja. König LärdÖfn. 5: 231 (1747). Något slaknade av inom mig, och jag kände nu först riktigt hur spänt jag levat. Wägner NattS 187 (1926). jfr avslakna. särsk. (†) i vissa bildl. anv.
a) om vinter: avta i stränghet, bli mild(are); äv. i uttr. slakna av mot snö, bli mild(are) o. ge snö. Wintren repar sig wäl; men slaknar af mot snö, som torde bli ansenlig. Menlös Alm 1739, s. 25. Första qwarteret wil ha wid lungt och stilla, en skarp winter, som wäl slaknar af; men det är teckn til snö. Därs. 1742, s. 6.
2) till 2, oeg. l. bildl., om person (l. djur): bli svag l. kraftlös, tröttas l. mattas av l. svikta l. förslöas (i sin verksamhet), nedsjunka i overksamhet, ”slockna”. (Darius sade:) När (Alexander) i förstonne ther medh (dvs. med sin dåraktiga erövringslust) rasat och vthlupit hafwer, så slaknar han aff och doger intet mehr, lijka såsom .. oskälige Creatur, när the hafwa stött Hornen aff, och Gadden förlorat. Sylvius Curtius 345 (1682). (Spelmannen) Prisar sin Wärds goda Bränwijn och Öhl, då han spelar och sjunger. / Börjar till slut slakna af i sin force, då SömnGuden tager, / Uti de rödsupna ögonens lock, och samman dem drager. Strand NeliSuec. 52 (1753). Vi hade aderton kor hvar, och .. (förmannen) satt sjelf med och mjölka, så ingen kunde slakna af. Beckman Främl. 44 (1885). —
SLAKNA TILL10 4. särsk. (numera i sht ngt vard.) till 1: (plötsligt) slakna. Didring Malm 1: 263 (1914; om plymfjäder). —
Spalt S 6374 band 27, 1976