| Publicerad 1977 | Lämna synpunkter |
SLEM slem4, adj.1 slemme, slemma; slemmare (Hes. 16: 47 (Bib. 1541: slemare) osv.) ((†) superl. -est G1R 11: 350 (1537: aldra slemest), 2Saml. 35: 227 (1665: Xantippes slemmeste Systrar); -ist SalWijsh. 15: 18 (öv. 1536: allerslemista diwr); slemst 3SthmTb. 8: 94 (1615: det slämste tiufua fängelsze), ÖB 14 (1712: wår slemsta plåga)). adv. = (†, Ekeblad Bref 2: 169 (1659; i bet. 1 d β)), -T (Ekeblad BrClEkeblad 31 (1651) osv.).
1) (†; se dock c, d) dålig (se d. o. I 1) l. underhaltig o. d. (Lat.) Uilis (sv.) sleem. VarRerV 60 (1538).
a) om ngt sakligt konkret; särsk.: som är av dålig kvalitet l. i dåligt skick, icke bra l. ändamålsenlig, bristfällig, undermålig, otillfredsställande, oduglig, olämplig. G1R 23: 80 (1552; om kläde). Dee vagner hedan effter (dvs. från Sv.) öffverskickades (till Livland) voro så slemme, att dee intett haffva kunnat holla öffver een fjerdingz mijll vägz. RP 6: 129 (1636). Bergv. 1: 112 (1639, om järn). Aff elackt Läder görs slemma Skoor. Grubb 4 (1665). (Sigismunds män hade blivit) lagde i sådane fängelse, som woro mycket slemmare än de, uti hwilke .. Hertigens Män och betiente nu woro insperrade. Werwing Hist. 1: 401 (c. 1690). Gärdet, sedan Säden blifwit inbärgad, är ej slemt at beta Boskapen uppå. Orrelius Diurr. 66: 3 (1750). — särsk.
α) om mat; särsk. dels: icke kraftig, icke närande, dels: svårsmält l. ohälsosam. Grof ock hård Mat, som sent digereras, ibland hwilken Bokfläsket sannerligen är en af de slemmaste Rätter. VetAH 1742, s. 281. (Sv.) Slem (swag) spis, (t.) Speise die nicht nahrhafft oder kräfftig ist. Lind (1749). Slem föda. Weste FörslSAOB (c. 1815).
β) om vätska; särsk. dels: tunn, dels: oren. När the Romare sände sine Legater til Corinthum, worde the på Gatun medh slämpt Watn aff ett Huus .. begutne. Lælius Bünting Res. 2: 101 (1588). BtÅboH I. 1: 151 (1597; om vin). (Sv.) Slemt (tunt) dricka, (t.) ein schlappes, dünnes oder wässerichtes Geträncke. Lind (1749). Naturen betjänar sig af .. (bl. a. svett- o. slemkörtlar) att derigenom befria kroppen från slemma vätskor. Westerdahl Häls. 355 (1764).
γ) om ort l. luft: ohälsosam. The slammaste (felaktigt för slämmaste l. slemmaste) Ortar äre the, som äre belägne widh Kärr och Moraas. Palmchron SundhSp. 25 (1642). SvBrIt. 1: 33 (c. 1700).
δ) om väg l. (övergående i c) väglag l. före: dålig l. svårframkomlig; äv. om mark o. d. med tanke på framkomlighet: svårframkomlig. At fienden igenom Finland, som grändsar in til Ryszland, för många Siögars och slemma moraasz skull medh Krijgzmachten swårlighen kan komma. Tempeus Messenius 35 (1612). Om hösten och wåhren, när wägerne äre slemmere än som om winteren eller sommaren. RA II. 2: 243 (1617). FörklReglMilHemm. 7/4 1685, s. A 3 b (om före). NorrlS 1—6: 116 (1802; om väglag).
b) om person l. djur med tanke på kapacitet l. användbarhet o. d.: dålig (se d. o. I 1 a) l. undermålig l. oskicklig l. oduglig l. okunnig; äv. (om rådgivare o. d.): opålitlig. (Konung) Amund Sleme .. synes haffua fått wedhernampn ther aff at han sleem och oforstondogh war. OPetri Kr. 53 (c. 1540); jfr 4 a. Saul och folcket skonadhe .. (efter segern) hwadh godh fåår och fää war, och wel fett .., Men thet som sleemt war och intet dogde, thet läto the til spillo. 1Sam. 15: 9 (Bib. 1541). (K. IX förehöll adeln att dess rustningshästar) voro slemmare än några skjutshästar. Hallenberg Hist. 1: 408 (cit. fr. 1609). Wallenberg (SVS) 2: 117 (1766; om rådgivare). Vara slem i sina stycken, kunskaper. Sundén (1891).
c) (numera nästan bl. ålderdomligt l. skämts.) om ngt abstr.: dålig (se d. o. I 1 b) l. ogynnsam l. som icke gagnar; ngn gg äv. om språk: ofullkomlig l. bristfällig. Ingen ting är någhon tijdh slemare, än at en icke kan vnna sigh sielffuom gott. LPetri Sir. 14: 6 (1561). Lägenheeten till att komma fort om thenna tiden ähr skräklig slem. Ekeblad Bref 1: 15 (1649; rättat efter hskr.). Nybom SDikt. 2: 429 (1841, 1880; om språk). Erik .. Där gjorde du mig en slem tjänst Göran Pederson. Paul KarinMånsd. 25 (1899). ”Vårt spel vi alltså börja åter!” / Sankt Pär slog först, men turen var slem: / Han slog blott IV, III och V. VLitt. 2: 133 (1902). — särsk.
α) om humör: dålig (se d. o. I 1 b); förr äv. i uttr. ngn är slemt till lynnes, ngn är vid dåligt lynne. Slemt till lynnes var Iros. Johansson HomOd. 18: 75 (1845). Jag sitter i slemt humör / och genom fönstret ser, hur en fora kör. Almquist Son. 36 (1925).
γ) (†) övergående i 3, dels om nyhet: dålig l. nedslående l. sorglig, dels om tid l. villkor o. d.: dålig l. olycklig l. svår. (Livländarnas) lägenheet och vilkohr bliffver slemmare än våre fienders (såvida icke licenterna avskaffas). RP 6: 195 (1636). Ifrån Lifland har mann slema tidender, at Printz Wisnowisky skall wara slagen. Hermelin BrBarck 146 (1707). Schultze Ordb. 4544 (c. 1755; om tider).
δ) (†) övergående i 4 b, om rykte: dålig. Per klåcker .. klagadhe på anders larsson .. att han skolle wpkomma henne wthi itt slemt Rycte som hora. UpplDomb. 5: 89 (1578). Bullernæsius Lögn. 320 (1619).
d) (numera nästan bl. ålderdomligt l. skämts.) ss. adv.; särsk. dels: illa, dels: ogynnsamt. Dhå man hadhe Öölandh udi sichtedt, dhå var skepsflåttan slemmare och verre åttskildt .. änn denn andre dagenn tilförende. HH 20: 172 (c. 1585). (En fabrikant) som skött sin fabrik förbannadt slemt. Almqvist AMay 85 (1838). O flicka, har du ingen man, må slemt din lott gestaltas. Sander Ros 74 (1876). — särsk. (†)
α) i uttr. saken står slemt, saken har tagit en olycklig vändning, saken är halvt förlorad. Schultze Ordb. 4545 (c. 1755).
2) (numera föga br.) om sjukdom, sår o. d.: elakartad l. ondartad l. allvarlig; stundom: farlig. Thet slemeste och werste senodragh. BOlavi 17 b (1578). En slem och förgiftad sjukdom. Ambrosiani SvSkråämb. 125 (i handl. fr. 1662). Wänner emillan är misztroo en slem Siuka. Grubb 527 (1665). Odenius 2Celsus 300 (1906; om sår). — särsk. (†) i uttr. den slemma, eufemistiskt för: rosfeber (se ROS-FEBER, sbst.2). Osbeck Lah. 266 (1796).
3) (numera nästan bl. ålderdomligt l. skämtsamt) som framkallar l. är förenad med olustkänslor l. obehag, oangenäm l. obehaglig l. vidrig l. otäck; äv.: besvärlig l. svår l. vansklig; äv. övergående i bet.: farlig; jfr 1 c γ, 2. Syr. 10: 9 (öv. 1536). Strax hade Oloff Ollson draget fram en slem lång kniff, och wilde göre Anders skade. 3SthmTb. 1: 236 (1594). Balck Es. 156 (1603; om stank). Fästningen ligger på ett berg, som säges vara det slemmaste att bemäktiga sig, ty ingen mine kunde göras. Sander Marmorlej. 5 (i handl. fr. 1687). Östersjön är icke att leka med, den kan vara slem nog om vintern. Lindström Kastv. 50 (1931). — särsk.
b) om följd l. utgång o. d., övergående i bet.: olycklig l. ledsam. Ehrenadler Tel. 299 (1723). Det var en slem utgång på affären Lidforss (dvs. försöken att hjälpa B. Lidforss). Strindberg Brev 9: 195 (1893). Bååth Grette 182 (1901; i pl., om följder).
4) (numera nästan bl. ålderdomligt l. skämts.) dålig (se d. o. I 3).
a) om person (l. ngns själ l. sinnelag) l. om kollektiv av personer o. d.: i moralisk l. religiös mening dålig l. mindervärdig, ond, lastbar, usel; äv.: inställd på att skada l. ställa till förtret l. obehag o. d., illvillig l. illasinnad l. ondsint l. ondskefull l. elak l. nedrig; med huvudord betecknande skalk l. skälm o. d. äv. övergående i bet.: stor l. riktig; äv. substantiverat. Ef. 5: 5 (NT 1526; i m. sg. substantiverat). En sådane berychted och slem qvinne .. then sin ächte man .. um liffvet kommet hade. G1R 25: 77 (1555). Wivallius Dikt. 108 (1641; om världen). Wakte sig .. hwar och en för de slemma andar, som .. hålla .. (Guds ord) i .. föga wärde. Borg Luther 2: 578 (1753). Risberg Aisch. 22 (1917; om sinnelag). Ryssarna satsar allt vad de äger .. för att passera de slemma kapitalisterna. Lundagård 1957, nr 10, s. 5. En slem skälm. SvHandordb. (1966).
b) om ngt sakligt (jfr a), t. ex. handling, uppförande: i moraliskt l. religiöst avseende usel l. undermålig l. förkastlig l. klandervärd l. ond; omoralisk, otuktig; äv. ss. adv. (o. i denna anv. äv.: svårt, illa). Thet synes them (dvs. hedningarna) selsynt wara, at j icke löpen medh them vthi samma slemma oskickeligha wesende (som tidigare). 1Petr. 4: 4 (Bib. 1541). Rothovius 1Pred. C 4 b (1623; om älskogsvisor). Kyrkol. 16: 11 (1686; om leverne). Mig tycktes, at alt war slemt hwad i Verldene skedde. Nicander SalPred. 6 (1761). Då .. kung Valdemars ögon skådade alla dessa kostbarheter (som utgjorde Visbys brandskatt), fick en girighetens ande makt med honom, så att han .. slemt bröt mot heder och riddarelofven (o. fortsatte plundringen). Lindqvist Dagsl. 1: 202 (1898). Gemene man härmade herrskapernas slemma överdåd i klädedräkten. Moberg Rid 89 (1941). — särsk.
α) (†) om mun l. tunga: som brukas till förtal l. smädelse o. d.; elak; särsk. i uttr. bruka en slem mun (på ngn), vara oförskämd l. ovettig l. fräck (mot ngn). Hann hafuer brukat enn Slem Mundh. UpplDomb. 5: 196 (c. 1595). 3SthmTb. 9: 118 (1616: på). Effter som jag .. fuller till en deel kenner och veet Berndts hüstru hafva en slimm mundh. AOxenstierna 6: 578 (1631). OfferdalKArk. N I 1, s. 131 (1725).
β) om ord l. uttryckssätt l. tal o. d.: oanständig l. otillbörlig l. anstötlig; äv.: ovänlig l. elak l. hård l. oförskämd l. ohyfsad; stundom närmande sig bet.: skymflig, nedsättande. Ef. 5: 4 (NT 1526; om ord). Håkien .. skiellthe henne medh okuedensordh: som ähr ehnn hora, och annor slim ordh. TbLödöse 119 (1589). H. Gertrud i Kofreboda frelse, hade vthkommet ett slempt squaller på hustru Brita Nielses j Olstorp. Rääf Ydre 3: 156 (cit. fr. 1609). Slemt snack, kränker goda seeder. Grubb 731 (1665). Häftade tungan dig ej, när du vill tala slemt. Tranér Sappho 105 (1825). Lovén Folkl. 135 (1847).
δ) (†) om sed, vana, osed o. d.: dålig l. förkastlig l. ful; jfr SED 1 a ϑ. AOxenstierna 13: 82 (1635; om sed). KyrkohÅ 1922, s. 327 (1648; om ovana). Then som letferdeligen af en slem wana swär och mijsbrukar Gudz nampn, skal böta .. twåå öre. KOF II. 1: 199 (1659). Vnder warande tid (dvs. skoltiden) hade jag, efter vngt folcks slemma plägsed, hulpit til at förrätta mångt skälmstycke. Humbla Landcr. 23 (1740). Svedelius i 2SAH 21: 172 (1841; om seder).
ε) om vinning l. förvärv: som man med orättfärdiga l. olovliga l. simpla medel förvärvar l. uppnår, orättfärdig l. olovlig l. skändlig l. simpel l. lumpen. Tienarena skola höfuitzska wara, icke twetalughe, icke wijngirughe, icke snijkne effter slem winning. 1Tim. 3: 8 (NT 1526; äv. i Bib. 1917). Karlfeldt FlBell. 115 (1918; om förvärv). För slem vinnings skull. KyrkohÅ 1932, s. 53.
ζ) om spratt, streck, knep o. d.: illfundig l. ful (se d. o. 3). (Kamraternas) slemme och förargelige skalkeputtzar. Olsson Herdam. 2: 247 (i handl. fr. 1654). (Översättarens) onda Genius (har) spelt honom et slemt streck, då den fick honom at tro, at han förstod skrifva Fransyska. Kellgren (SVS) 5: 564 (1792). Hagberg Aristoph. 1 (1834; om knep). Lindqvist RysslSång II. 1: 4 (1934; om skälmstycken).
SLEMHET, r. l. f. [fsv. slemhet; jfr fd. slemhet (d. slemhed), nor. slemhet, mlt. slimhēt, t. schlimmheit]
1) (†) till 1 a—c.
a) abstr., om egenskapen att vara dålig (se d. o. I 1) l. underhaltig, dålighet. (Sv.) Sleemheet. (T.) Wolfeil. (Lat.) Vilitas. Schroderus Dict. 149 (c. 1635). Slemhet .. (dvs.) Elak beskaffenhet. Weste FörslSAOB (c. 1815); jfr 3.
b) konkret, om ngt som är dåligt l. underhaltigt; särsk. till 1 a, om skadligt ämne i människas kropp. För .. (öronvärk) stampar man pors then drager all slemheet uthur öronen som siuk ähro. OMartini Läk. 29 (c. 1600). SvMerc. 2: 793 (1697). Slemhet .. (dvs.) Något elakt. Weste FörslSAOB (c. 1815); jfr 3.
2) (†) till 3.
a) abstr., om besvärligt l. svårt tillstånd, nöd(läge). (Ture Bielkes änka som fått gods indragna har bett) att wij (dvs. hertig Karl) hennes slemhett nådigen wille anse. Johansson Noraskog 3: 212 (i handl. fr. 1603).
b) konkret, om ngt obehagligt l. vidrigt l. otäckt, orenlighet o. d.; särsk. bildl., om person som (gm att leva i överflöd) väcker anstöt l. drar skam över sig l. andra, skamfläck (se d. o. 2). The acta för wällost ath the till en tijdh leffua j kräszligheet, the slemheter och flecker, slösandes vthi kräszlighit leffuerne. 2Petr. 2: 13 (NT 1526; äv. i Bib. 1541; Luther: flecken vnn vnflaten, Erasmus: labes ac maculæ, gr. σπῖλοι χαὶ μῶμοι); jfr Fernander Theatr. 181 (1695). All bord äro full medh spyior och slemheet alstädhes. Jes. 28: 8 (Bib. 1541). Som en slemheet tu (dvs. Gud) os kastar / Ibland Folcken hijt och dijt. Manuale 1686, 1: 440; jfr Ps. 1695, 254: 5.
3) (numera nästan bl. ålderdomligt l. skämts.) till 4.
a) abstr., om egenskapen l. förhållandet att i moralisk l. religiös mening vara dålig l. mindervärdig, ondska, uselhet, syndighet, skamlighet (särsk. om otukt); förr äv. om förhållandet att vara skamligt naken (anträffat bl. närmande sig konkret bet., med tanke på yttre könsorgan). Mennenar .. haffwa brunnit j theres lusta till hwan annan, man medh man bedriffuit slemheet. Rom. 1: 27 (NT 1526). Salugh är then som wakar och förwarar sin clädher, ath han icke gåår naken, och the få see hans slemheet. Upp. 16: 15 (Därs.; Bib. 1541: skam). Jag mit hjerta ej will hölja, / Huru syndigt det är än. / Al des slemhet rensa ut(!) SionSång. 1: 25 (1743). Du ska .. be byssfolket (dvs. byfolket) förlåta mej all min slemhet och bedräglighet i mycket och mångt. Carlsson GlestGård. 196 (1943).
b) konkretare, om handling l. handlingssätt l. ord l. uttryck som vittnar om l. är uttryck för ondska, synd o. d. G1R 2: 86 (1525). Menige man sölade sig i hedniska slemheter. Bælter JesuH 1: 235 (1755). Berglund var vid ett ohyggligt humör och vrålade och .. hostade och spottade och vräkte ur sig en massa slem och slemheter. Bergman Bekant. 40 (1917). —
SLEMLIG, adj. [fsv. slemliker, vidrig, obehaglig, skamlig, syndig; delvis sannol. utlöst ur slemliga, adv.; jfr t. dial. schlimmlich, dålig] (†) till 4 b β, = slem, adj.1 4 b β. Allahanda slemlig oord, bannor, lastilse, bakdantan. OPetri 2: 289 (1528). —
SLEMLIGA l. SLEMLIGEN, adv. (slem- 1536 (: slemligast)—1747. slemme- 1590—1659. -liga c. 1540—1747. -ligast, superl. 1536. -ligen 1589—1697) [fsv. slemlika (i bet. 2); jfr (ä.) d. slemmelig(en), mlt. slim(me)līk(en); delvis möjl. till slemlig] (†)
1) till 1 c: dåligt, illa; jfr slem, adj. 1 d. OPetri Kr. 54 (c. 1540). Konungen (ropade) högt, och sade: är thet sant at i huggen til med edra swärd så slämligen, efter som iag seer at thet intet biter på för Eder? Peringskiöld Hkr. 1: 367 (1697).
2) till 4 b: på ett i moraliskt l. religiöst avseende förkastligt sätt; skamligt l. skändligt l. otuktigt. FörsprSalWijsh. a 2 b (öv. 1536). Man .. (kan) icke för then skul förtenckia Pauli lära, att någre aff hans åhörarom haffua slemmeliga och förargeliga leffuat. PJGothus Os. 355 (1603). Een vng dreng som .. uthdrog sin knijf och öf(ue)rföll ganska slemmeligen een Annor person. VDAkt. 1659, nr 353. Schenberg (1747).
Spalt S 6521 band 27, 1977