| Publicerad 1977 | Lämna synpunkter |
SLINTA slin3ta2, v. -er, slant slan4t (slunto slun3tω2), sluntit slun3tit2, slunten slun3ten2, äv. (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) -ade (pr. sg. -ar Juslenius 31 (1745), Bergroth FinlSv. 73 (1916). -er Grubb 365 (1665) osv. — ipf. slant G1R 24: 426 (1554) osv. slintade Tiällman Gr. 215 (1696), Munsterhjelm o. Appelberg Clemens Slit. 37 (1948). slinte Möller (1790), Heinrich (1814). — ipf. pl. slunto OPetri 1: 104 (1526: slwnto wndan) osv. — sup. slintat Psalt. 73: 2 (öv. 1536), Bergroth FinlSv. 73 (1916). slintit Wingård Minn. 2: 56 (1846). slonttet Psalt. 73: 2 (Bib. 1541). sluntit (-et) Lind (1749) osv.). vbalsbst. -ANDE, -NING; jfr SLINT, sbst.2
1) glida (se d. o. 1); glida ned (i ngt); äv. i utvidgad anv.: glida (se d. o. 2). Forsius Fosz. 96 (1621). (Mycken säd åtgår till hönsmat.) Räknar man dertil hwad som under utmätningen af Fogdar och utspisningen af Pigan fordras at fastna wid fingren och slinta i kjortelsäcken, så blir det ej eller ringa. Brauner Åker 156 (1752). Ofta vid dagens gryning sågo vi honom (dvs. ynglingen) / snabbt öfver daggen fram slinta, som vindens flägt. LBÄ 14—15: 4 (1798). Och nu är det vinter, / Och skidan hon slinter / I bugter och finter; / Går bra! Går bra! Topelius Läsn. 2: 81 (1866). Genom slussen vid Koivukoski slant båten nästan som af sig själf. Arkadius Pakkala 38 (1895). SvHandordb. (1966; om skida). — jfr AV-SLINTA.
2) om person l. djur: (vid gående o. d.) förlora fotfästet o. balansen gm att ena foten l. fötterna glider (på halt underlag), halka (äv. med inbegrepp av att man gm detta halkande faller omkull); ofta i uttr. slinta med foten l. fötterna; äv. med subj. betecknande fot l. fötter l. steg: förlora sitt fäste gm att glida (på halt underlag); förr äv. allmännare: (vara nära att) förlora fotfästet l. balansen (t. ex. gm att snava l. snubbla) l. gå vacklande (med dålig balans) o. d. Han slant i trappan och bröt benet. (Sv.) Slinta. (t.) Schwancken. (lat.) Titubare. (gr.) ὑποσκελίζομα Schroderus Dict. 250 (c. 1635). Man slinter offta på jämpnan Wägh. Grubb 365 (1665). Linné Öl. 124 (1745: slinta med föttren; om hästar). Min fot i språnget slant. Kolmodin QvSp. 2: 241 (1750). Lakejen, som körde .. (en kunglig vagn) skulle stiga utaf, slant med foten och bröt glatt af benet. GMArmfelt (1783) hos Tegnér Armfelt 1: 68. Kamraterne sutto modigt kvar på sina .. (åsnor), hvilka slunto och skrapade sina och ryttarnes ben än .. på dikeskanten, än .. i rännilen. Lundin Alp. 265 (1883). TurÅ 1892, s. 112 (om steg). När han .. skulle hoppa i land på kobben, bar det sig ej bättre än att han slant på den slippriga hällen. SvD(A) 1933, nr 314, s. 24. Nu gick .. (lons spår) upp i ett berg, i ett brant skravel .. . Ingenstans kunde man se tecken till, att djuret sluntit, rutschat tillbaka något stycke. Rosendahl Lojäg. 61 (1956); jfr 1. — särsk. (†) i p. pr. i överförd anv., om is: som man (lätt) slinter på, hal; jfr SLINTIG o. HALKA, v. 1 a. Lucidor (SVS) 398 (1674).
3) om vapen l. redskap l. verktyg o. d. varmed hugg l. slag riktas mot ngt l. som ansättes mot ngt o. dyl. l. om hugg osv.: (inte träffa rätt l. inte få fäste l. tränga in utan) glida l. glida åt sidan (vid anslaget osv. mot det föremål varemot hugget osv. riktas osv.); ngn gg äv. om fingrar. När han nu så hug och intett achtade sigh, slant yxen uttaf trädh och honom uti foottleden. G1R 24: 426 (1554). Våra svärd .. slinta på stål-hjelmarna; och ljuda på de slippriga sköldarna. Ossian 2: 52 (1794). Medelpunkten af skölden var upphöjd, så att huggen måtte lättare slinta åt sidorna. Palmblad Palæst. 144 (1823). Lindner förde sällträet. Det slintade och bollen flög snedt uppåt. Wetterbergh Past. 18 (1845). Norlind Hell 2: 175 (1913; om fingrar, vid pianospelning). Man måste komma ihåg att skallen på en gammal räv är hård, och att ett hagel, som slår i mycket spetsig vinkel, vanligen slinter mot benet. Petre KonstJakt 22 (1935). En .. anledning .. (till att inte använda skiftnycklar) är att skiftnycklarna på grund av de onödigt stora gapen gärna slinta, varvid grader lätt kunna uppstå på maskinens mera ömtåliga ytor. Nerén PraktFräsn. 118 (1940). Kniven slant, när han skulle vässa blyertspennan. Lindgren MästBlomkv. 5 (1946). — särsk. i utvidgad anv., om person som hanterar verktyg o. d., betecknande att ngn icke träffar rätt, varigm verktyget osv. glider åt sidan; särsk. i uttr. slinta med ngt; jfr SLIRA, v. 1 e. Konow 67 (1887).
4) i fråga om att ngt oavsiktligt (delvis) glider ur ngns (l. ngras) hand (l. händer) l. grepp (o. tappas); särsk. i uttr. ngt slinter ur handen (på ngn) l. ur ngns hand o. d., äv. mellan fingrarna o. d.; jfr SLIPPA, v.2 3. Rakknifwen slant ur handen på mig. Lind (1749). Som Gubben (dvs. en jätte som kastade ett stenblock mot en kyrka) lär waret förmycket i ifren, har stenen sluntet, så at han ej hant längre än en fjerdedels mil. Fernow Värmel. 884 (1779). Nordforss (1805: mellan fingren). (Jag blev kypare på en krog) men redan första aftonen slintade en tallrikstapel mig ur händerna och då blef jag bortkörd. Zilliacus Hågk. 65 (1899). Att likbåren slant eller knarrade, hände ju ej så ofta, men när den det gjorde, togs det som ett dåligt omen för den döde. Hagberg DödGäst. 372 (1937). Glaset slant ur hans hand. SvHandordb. (1966).
5) i oeg. l. mer l. mindre bildl. anv. av 1—4 (företrädesvis av 2). Mijn stegh hadhe mykit när slintat. Psalt. 73: 2 (öv. 1536; Bib. 1917: mina steg voro nära att slinta). (Det är alldeles nödvändigt) at hvarje infall .. icke slinter ur minnet, minst hårdrages af rimmet. Kellgren (SVS) 5: 304 (1790). Dit (dvs. till en enslig dal) går jag mången gång, då längs med bergens topp / Jag strålen slinta ser och purpra aftonranden. Tegnér (WB) 1: 37 (1802). Företag af merg och eftertryck / Wid denna tanke (dvs. på vad som kommer efter döden) slinta ur sin bana / Och mista namnet handling. Hagberg Shaksp. 1: 346 (1847). Han försökte hitta några bra ord, men tanken slant, och då måste han svära till. Johnson Slutsp. 38 (1937). Tungan slant i käften på honom av att han snubblade på en rämna i marken (så att han inte fick fram vad han ämnat säga). Aronson FjärdeVäg. 16 (1950). — särsk.
a) i uttr. betecknande att ett ord l. yttrande o. d. oförvarandes l. oförtänkt undslipper l. halkar ur ngn (se HALKA, v. 2 b); särsk. i uttr. slinta över (äv. från) ngns läppar. Tungan slant för honom, han råkade försäga sig (se FÖR-SÄGA, v.2 6). Moderns örnblick upptäckte hemligheten före henne, och döpte den med namnet ”kärlek”, innan Sophia Albertina ännu låtit detta förtrollande ord slinta öfver sina läppar. Crusenstolpe Mor. 1: 205 (1840). Dens. CJ 1: 281 (1845: från). Öfver Horns läppar slant intet ord, som kunnat blottställa honom, om det blifvit inberättadt till Konungen sjelf. Dens. Tess. 4: 115 (1849). RöstRadioTV 1974, nr 51, s. 4 (om tunga).
b) (numera föga br.) slå slint (se SLINT, sbst.2 2 a), slå fel (se d. o. II c β), förfela sin verkan; dels om ngt sakligt, dels opers. Jag mutat vakten — det är snart förbi — / Och fria — eller aldrig — mötas vi; / Men slinter det, så är han kastad, lotten, / För mig en svepduk och för dig schavotten!” CVAStrandberg 3: 132 (1868). Berättelsen har en gratiös säkerhet som icke kan slinta, en äkthet och makt som gör allt naturligt. Hallström LevDikt 204 (1914).
SLINTA FRAM10 4. till 1, 2: slintande gå fram l. ta sig fram l. falla framåt o. d.; äv. bildl., motsv. slinta 5 (a). (Lat.) prorepo claudicans. (sv.) slintter fram, snafwar. Juslenius 84 (1745). Jag önskar en beständig olycka öfver mina återstående lefnadsår, svarade Sancho, om jag sagt detta i elak afsigt; det råkade slinta fram endast af den orsaken, att (osv.). Stiernstolpe DQ 3: 342 (1818); jfr slinta 5 a. Hon har fint väderkorn, Enni, när det gäller att slinta fram i verlden. Gripenberg TätnLed 74 (1886). Lindqvist Dagsl. 2: 152 (1900; om kibitka). Hon gick först, säker och kavat, medan han drog på bagaget och slant fram efter henne. Fogelström Somm. 117 (1951). —
SLINTA FÖRBI10 04. till 1, 3: glida förbi (ngn l. ngt); äv. utan obj.; särsk. dels i fråga om att förflytta sig med en glidande (se glida 2) l. smygande rörelse förbi ngn l. ngt, dels bildl. (motsv. slinta 5), särsk. = slinta över 2. Ödmann AnvPred. 79 (1807; bildl.). (Ryttmästaren) såg sin värd .. med en hos honom ovanlig ”småfärdighet” slinta förbi honom uppåt trappan. Carlén Repr. 428 (1839). Om kniven ej varit så uddvass skulle den nog ha sluntit förbi. Macfie o. Westerlund Wasaw. 167 (1935). Femtioårsdagen slant förbi obemärkt på grund av en lunginflammation. Salje DessBröd. 113 (1964). —
SLINTA IFRÅN10 04, äv. FRÅN4.
3) till 4: gm att slinta komma ifrån (ngn); äv. bildl. (jfr slinta 5). Vid denna häftiga rörelse slant bössan ifrån honom. Auerbach (1913). När det kom till kritan var hans mod som en kvicksilverdroppe och slant ifrån honom. Palm LHönMalin 40 (1923). —
SLINTA IGENOM10 040 l. 032. till 1: gm att slinta ta sig igenom (ngt); äv. utan obj.; ofta bildl., i fråga om att mer l. mindre omärkligt ta sig igenom ngt, ”slinka igenom”. Rosenfeldt Tourville 41 (1698; utan obj.). Thomander 2: 327 (1853; bildl., utan obj.). Slinta igenom ett hål i gärsgårn. Östergren (1941). —
SLINTA IN10 4.
1) till 1: glida in; ofta i fråga om att tyst l. smygande l. obemärkt komma in, slinka in. Hygiea 1842, s. 44. Dörren öppnades, och Carlsson slant in. Strindberg Hems. 199 (1887).
2) till 2: gm att slinta komma in (på ngns mark o. d.); särsk. i bild. Wulff Petrarcab. 537 (1907; om fot, i bild).
3) till 3: gm att slinta tränga in (i ngn l. ngt). Kniven slant in i handen på honom. SvHandordb. (1966). —
SLINTA MED10 4. till 5, bildl.: oförtänkt råka komma med (ibland ngt o. d.), slinka med. Ett ord om irrlära slinter med ibland många andra .. utlåtelser. Thomander 2: 438 (1860). —
SLINTA NED10 4 l. NER4, äv. (ålderdomligt) NEDER40. gm att slinta komma l. falla ned; äv. mer l. mindre bildl.
1) till 1; äv. i fråga om mat som (lätt) glider ned genom ngns strupe o. d. Hon föll lik en snödrifva, som slinter ned från Ronan’s klippor. Ossian 2: 64 (1794). All denna secunda blanksmörja, som under decennier med namn, heder och värdighet af rysk kaviar sluntit ned i svenska strupar. Hedenstierna Kaleid. 58 (1884). Pennan slant ned emellan bänkens spjälor. Lindqvist Dagsl. 3: 189 (1904).
SLINTA OMKULL10 04, äv. IKULL04 l. KULL4. till 2: gm att slinta falla omkull. Tegnér SprMakt 65 (1880). —
SLINTA TILL10 4. till 2: (plötsligt) slinta. Hon slant till med foten, just som hon skulle till att stiga ned af trottoaren. Virén Skizz. 57 (1890). —
SLINTA UNDAN10 32, äv. 40. gm att slinta glida undan från l. undslippa (ngn); äv. utan obj.
1) till 1. SD(L) 1895, nr 298, s. 8 (utan obj.). Om man klämmer en ål, slinter han undan. Östergren (1941).
2) till 2, om fot l. fötter; förr äv. om person, refl., i uttr. slinta undan sig med hälarna, slinta på hälarna. OPetri 1: 104 (1526; om fötter, i bild). Acrel Sår 81 (1745: undan sig). Foten slinter undan ngn. Cavallin (1876). Åkerhielm Curwood Vandr. 73 (1921; om fötter, utan obj.).
3) bildl. (jfr slinta 5); särsk. dels om dag o. d.: glida undan, förrinna, rinna undan, dels: undgå l. undslippa (ngt) l. uppmärksamheten hos (ngn). Hagberg Shaksp. 8: 159 (1849). (Man bör läsa) utländsk litteratur på originalspråket, emedan man då (i sällskapslivet) kan tala om skönheter, som icke kunnat öfversättas och således slinta undan de flesta andra. Wetterbergh SamhKärna 2: 64 (1857). Ramsay Barnaår 7: 97 (1906; om dagar). —
SLINTA ÖVER10 40.
1) till 1: slintande gå l. passera över (ngt) l. oförmärkt l. oförtänkt (så småningom) gå över (i l. till ngt) l. flyttas över (på ngn) o. d.; äv. utan obj.; ofta oeg. l. bildl. (jfr 2). Clewberg i 1SAH 1: 222 (1786, 1801; bildl.). Går uppvisningen galant, få .. (soldaterna) räkna sig till godo ära och beröm, går den illa, slintar skammen öfver på förmän och chefer. Ingman Reservkas. 53 (1893). Med Guds hjälp slinta vi öfver …. håken, nu sitta vi fast likafullt! Men båten skrapade blott mot grundet och fortsatte sedan (osv.). Arkadius Pakkala 30 (1895). Här och där ha .. snöplogarna varit framme, men de ha sluntit öfver de hårda drifvorna. Aho Enris 1: 97 (1899); möjl. icke särsk. förb. Nya Morgonbladets kulturspalter skakade som allt i denna upprörda tid och av skakningen hände det, att Jonas slant betänkligt över i det politiska. Siwertz JoDr. 206 (1928).
2) bildl.: gå l. passera förbi (ngt) utan att ägna det annat än flyktig uppmärksamhet l. endast i förbigående lägga märke till l. omnämna (ngt) o. d., halka förbi, halka över, glida över; jfr slinta förbi. Det lätta ögonkast, som någon gång fäster sig flygtigt vid döda märkvärdigheter, och slinter öfver de lefvande, nyttiga, verkliga. Silverstolpe i 1SAH 5: 324 (1795, 1813). Slinta öfwer ett ämne. Lindfors (1824). Man slinter öfwer grofheten och märker blott qwickheten. SvLittFT 1834, sp. 361.
(1) -YTA. geol. glidyta (se d. o. 2); i sht om den avslipade bergyta som vid förkastning uppstår i sprickzonen; jfr harnesk 2 d. Lindström Lyell 271 (1857).
SLINTRA, v. -ing. [sv. dial. slintra; jfr nor. dial. slintra, glida åt sidan] (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) slinta.
1) till 1; förr särsk. ss. vbalsbst. -ing, oeg., om förhållandet att ett avsett språkljud inte uttalas rent utan slinter över i ett annat (orent) ljud. Svahn LbMuntlFöredr. 71 (1903).
Avledn.: slintrig, adj. [sv. dial. slintrog, slemmig o. hal] (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) till slintra 2, = slintig. Sjöberg Kris. 48 (1926; om gårdsplan).
Spalt S 6618 band 27, 1977