Publicerad 1977   Lämna synpunkter
SLURKA slur3ka2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE; jfr SLURK, sbst.1
Ordformer
(förr äv. slurck-)
Etymologi
[sv. dial. slurka; jfr dan. o. nor. slurke, nor. dial. slurka, nyisl. slurka, mht. slurken, svälja, slurc, svalg; av ljudhärmande urspr. (jfr SLURPA, v.)]
(i sht i vissa trakter, ngt vard.) dricka ljudligt l. i stora klunkar; i sht: suga i sig dryck ljudligt, sörpla; äv. i p. pr., om ljud: som påminner om sörplande; jfr SLURPA, v. Möller 1: 1400 (1745). (Sv.) Slurka .. (t.) Schlürfen. Heinrich (1814). Larsson i By LantlH 25 (1925; i p. pr., om ljud).
Särsk. förb. (i sht i vissa trakter, ngt vard.): SLURKA IN10 4. sörplande inmundiga (ngt). Palmchron SundhSp. 100 (1642; med avs. på ägg). —
SLURKA I SIG10 4 0. sörpla i sig (ngt). Mont-Louis FrSpr. 197 (1739; med avs. på soppa). —
SLURKA TILL10 4. avge ett plötsligt o. kortvarigt, sörplande ljud; särsk. opers. DN 1969, nr 330, s. 20.

 

Spalt S 6809 band 27, 1977

Webbansvarig