Publicerad 1978 | Lämna synpunkter |
SLÄNTRA slän3tra2, förr äv. SLÄNDRA, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -ING; -ARE (se avledn.).
1) gå långsamt l. makligt (i sht förr äv. med svårighet l. möda), lunka l. traska o. d.; (sysslolös l. lättjefull) driva omkring; äv. bildl.; jfr SLANTRA, SLUNTRA. Gå och släntra. Släntra i väg. Sen han .. sig förskutitt (dvs. skjutit slut på sin ammunition), wart han stucken i ryggen och huggen i huwoudet och måste så sländra medh dem (dvs. en hop fiender). KKD 12: 137 (1702); möjl. särsk. förb. Schultze Ordb. 4551 (c. 1755). Soldater och tjenstjungfrur med dukar på hufvudet släntrade längs granitblocken på kajerna, och sysslolösa sjömän hvisslade. Tavaststjerna Inföd. 32 (1887). En koling som släntrade kring landgången. Ahrenberg Männ. 1: 212 (1904). Från slutat golfparti och makligt släntrande återvänder ett knippe vitklädda flickor långs en välskött strandväg. Frosterus Jord. 100 (1930). Gyllensten SokrDöd 71 (1960; bildl.). jfr EFTER-SLÄNTRA.
2) (numera nästan bl. i Finl.) vara lat l. lata sig l. vara sysslolös; vara (onödigt) långsam l. maklig l. dröjande. Verelius 235 (1681). (Sv.) gå ock slentra, (lat.) tempus per otium transmittere. Ihre (1769). Jag har påmint honom att fullborda sitt arbete, men han slentrar, och vill ej företaga sig det. Weste FörslSAOB (c. 1815). Dagar, då han under ett dolce far niente sitter i sin båt och släntrar med ett metspö i handen. Strömborg Runebg IV. 1: 225 (1896). jfr BORT-SLÄNTRA.
SLÄNTRA EFTER10 32, äv. 40. till 1: släntrande bli efter, komma på efterkälken. Östergren 1: 1085 (1918). jfr eftersläntra. —
SLÄNTRA FRAM10 4. till 1.
1) släntrande gå fram. SvD(B) 1945, nr 297, s. 14. (Hon) släntrade .. fram till stolen och satte sig behagfullt tillrätta. GHT 1946, nr 216, s. 12.
2) (numera bl. tillf.) refl., i uttr. släntra sig fram, släntrande ta sig fram; förr äv. bildl.: med möda skaffa sig sitt uppehälle l. dra sig fram. I timmelig måtto skackra .. (judarna i Egypten) med flit och släntra sig fram. Eneman Resa 1: 241 (1712). —
SLÄNTRA FÖRBI10 04. till 1: släntrande gå förbi (ngn l. ngt); äv. utan obj.; äv. bildl. Bark Bref 2: 71 (1705; bildl.). De såg .. hur Mankiev hastigt släntrade förbi bonden och vedlasset. Sandgren Furst. 138 (1962). —
SLÄNTRA IN10 4. till 1: släntrande gå l. komma in. Koch GudVV 1: 389 (1916). GHT 1948, nr 80, s. 3. —
SLÄNTRA MED10 4. till 1: släntrande (i sht förr äv. med möda) följa med. Förteckningen på mine tienståhr fölljer här hos, hwar i blant icke många meriter äro, fast än iag släntrat täml. wacker tijd med uti swårt tillstånd nog, blaisurerne kan iag icke eller skryta af. ÅgerupArk. Brev 13/11 1742. —
SLÄNTRA OMKRING10 04, äv. KRING4. till 1: släntrande gå l. driva omkring; jfr sluntra omkring med anm. Tre systrar släntra kring, och efter sälskap trachta. Kolmodin QvSp. 1: 124 (1732). Esti hade rest sig, släntrade omkring i rummet (osv.). Arnér Finnas 119 (1961). —
SLÄNTRA SIG TILL10 0 4. (numera bl. tillf.) till 1: gm att gå omkring (o. erbjuda sina tjänster) skaffa sig (ngt). (Inkomsten är) hvad de kunna förtjena genom någon liten uppvaktning vid Clöstren eller för de främmande, görandes sin flit, om möjeligit är, att släntra eller åckra sig till något, det må vara genom godt eller ondt manér. Eneman Resa 2: 245 (1712); möjl. icke särsk. förb. —
SLÄNTRA ÖVER10 40. till 1: släntrande passera över l. förbi (ngt); i sht förr äv. bildl. Weste (1807). Slentra öfver en ting, (dvs.) förbigå en ting utan uppmärksamhet, el. utan att låtsa märka det. Weste FörslSAOB (c. 1815; angivet ss. familjärt).
(1, 2) -VANA. särsk. (†) till 2: vana att lata sig l. vara sysslolös. Weste (1807). Dens. FörslSAOB (c. 1815).
Ssg: släntrare-bana. (†) om dagdrivares verksamhetsområde l. dyl.; jfr bana, sbst.1 1 g (γ). DA 1771, nr 280, s. 3 (: Släntrare-Bahne).
Spalt S 7236 band 28, 1978