| Publicerad 1979 | Lämna synpunkter |
SMISK smis4k, n. (Lind (1749) osv.), äv. (numera föga br.) r. l. m. l. f. (Weste (1807), SAOL (1923)); best. -et resp. -en.
2) (numera bl. ngt vard.) om handlingen att i agande syfte upprepade gånger (lätt) slå barn (l. djur) med flata handen (på bakdelen), smäll (på bakdelen), dask; äv. allmännare: (lindrigt) stryk; i sht förr äv. om enstaka slag som ngn tilldelar ngn (l. djur): slag, örfil. Kommer han igen härnäst, så wankar smisk. Dalin Arg. 2: 336 (1734, 1754). (Sv.) Smisk .. (på munnen) (t.) Maulschelle. ÖoL (1852). (Hon) gav honom ett smisk på kindbenet. Bergegren Strejkl. 25 (1907). Smisk av mor var inte så fruktat men stryk av far — ty sådant förekom — var inte någon barnlek. HågkLivsintr. 20: 58 (1939).
Spalt S 7574 band 28, 1979