| Publicerad 1980 | Lämna synpunkter |
SNATTRA snat3ra2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -ING (numera bl. mera tillf., Personne SvTeat. 7: 158 (1925) osv.); -ARE, -ERSKA, se avledn.; jfr SNATTER, sbst.1
1) om andfågel (i sht gås l. anka l. and) l. annat djur (i sht skata l. apa): frambringa ett (karakteristiskt) strävt l. smattrande l. knarrande l. skorrande l. klapprande o. d. läte l. en följd (följder) av sådana läten (äv. om två l. flera djur, i fråga om att tillsammans frambringa en kakofoni av sådana läten), skvattra, tjattra o. d. (stundom äv. opers.); ss. vbalsbst. äv. konkretare, om lätet (lätena); äv. huvudsakligen l. enbart med tanke på rörelse (av näbb l. mun o. d.) vid lätets (lätenas) frambringande (om andfågel förr äv. övergående i utvidgad bet.: under hastiga öppnande o. slutande rörelser med näbben (röra sig omkring i vatten l. slam o. dyl. o.) söka efter l. inmundiga föda); i p. pr. äv. i överförd anv., om läte l. rörelse o. d.; jfr SNATTER, sbst.1 1. Linc. E 5 b (1640; om gås). När Gäszen råkas hop, de mycket kunna snattra. Kolmodin QvSp. 2: 20 (1750). Eljest hålla .. (ankorna) til goda hwad pölar de få at snattra uti. Boije Landth. 310 (1756). På låggrundt watten och i träsk kan utsättas en hop ränsnaror (för att i dem fånga änder) … Änderne fastna här under deras snattrande, antingen med halsen eller med fötterne. Fischerström 1: 119 (1779). Säve Aristoph. 41 (1869; i p. pr., om skator). GHT 1896, nr 127, s. 3 (om apor). TurÅ 1913, s. 156 (opers.). (Morkullan) uppgav ett strävt, snattrande läte — med påföljd att höken drog sig tillbaka. Rosenius SvFågl. 4: 146 (1933). (Skedänderna) summo i sned linje med noggrann rättning, alla med näbbarna i vattnet under snattrande rörelser för att sila smådjur. Rosenberg Uvberg. 134 (1937). Några sjöfåglar lät höra ett överraskat snattrande och simmade längre in bland vassen. Fridegård Offerrök 36 (1949). — jfr SMÅ-SNATTRA.
2) (numera i sht vard.) om människa: tala l. prata på ett sätt som liknar l. erinrar om att snattra (i bet. 1), särsk. i fråga om att prata fort l. mycket l. innehållslöst l. utan sammanhang l. reda o. dyl. l. ”surrande” l. i munnen på ngn l. varandra: gå an o. prata, svamla l. ”surra” l. babbla l. pladdra l. sladdra o. d.; stundom äv. liktydigt med: prata bredvid mun l. skvallra (se d. o. 2); stundom äv. med innehållsobj.; äv. (särsk. i p. pr.) i överförd anv., om ngns tunga l. tal o. d.; jfr SNATTER, sbst.1 2. Sigfridi I 4 b (1619; om personer). Tungan löper snattrande å stad / Som med en god vän på en promenad. CVAStrandberg 5: 284 (1862). Benedictsson Ber. 192 (1888; i p. pr., om samspråk). Alla (kvinnorna) snattrade och skrattade om hvartannat. Heidenstam End. 206 (1889). Den löstrutade Lina Jåpas kunde också ha snattrat. Ekholm NorrfL 42 (1920). Hon pratade och snattrade idel dumheter för att inte oroa sig för Aimées försvinnande. Krusenstjerna Fatt. 1: 276 (1935). Vad han tänkte om livet och människorna och sig själv var inte lämpat för att stå och snattra om vid en bardisk eller i en järnvägskupé. Hedberg Blomb. 10 (1953). Jag far gärna ut och då vill jag kunna snattra lite, sa en av de gamla herrarna (som lärde sig engelska). DN(A) 1965, nr 51, s. 26. — jfr SMÅ-SNATTRA.
3) (numera i sht. i vitter stil) i utvidgad anv., om ngt sakligt (musikinstrument l. rökpipa l. eld o. d.), i fråga om att ljuda l. låta på ett sätt som erinrar om att snattra (i bet. 1 (o. 2)); ofta liktydigt med: smattra l. knattra l. knastra l. spraka l. prassla o. d.; jfr SNATTER, sbst.1 3. Trompeternas snattrande. SvLittFT 1837, sp. 379. Fuktig tobak och sura pipor, som snattrade och ledo av andnöd, var ett otyg och tåldes ej. Hembygden(Hfors) 1910, s. 23. Elden snattrar och grytorna ropa. Törngren Gunnarsson Barn. 61 (1924).
4) [ur förleden i SNATTER-PINNE] (mera tillf.) mus. ss. vbalsbst. -ing, om sysselsättningen l. konsten att spela snatterpinnar. (Skådespelaren) Edvin Adolphson blir lärare i snattring om ungdomen vill. SvD(B) 1953, nr 126, s. 7.
-släkte(t). om det i ä. zoologisk systematik förekommande släktet Chaulelasmus Bonaparte (omfattande endast arten snatterand). SvUppslB (1935). —
-PINNE.
1) [jfr sv. dial. surrpinne, person (i sht barn) som ”surrar” (dvs. pratar mycket l. osammanhängande o. d.); möjl. att uppfatta ss. bildl. anv. av 2] (numera bl. tillf.) till 2, om barn som går an o. pratar l. pladdrar. AlltfA 1930, nr 38, s. 36 (: Snatterpinnarnas klubb; benämning på av tidningen ledd klubb (o. i anslutning därtill redigerad spalt) för barn o. ungdom).
2) mus. till 3: ett slags (hemmagjord) kastanjett i form av en (med inskärning för fästande på finger försedd) träpinne; i sht i pl. (särsk. i uttr. spela snatterpinnar, slå kastanjetter av angivet slag, slå knäpp). SvD(B) 1953, nr 126, s. 3. Att spela snatterpinnar var en fluga som surrade energiskt förr i världen och som i år tycks komma tillbaka. DN(A) 1953, nr 113, s. 16.
SNATTRIG, adj. som snattrar, snattrande.
2) till 2, om person; särsk. liktydigt med: pratig, pladderaktig, sladderaktig. Schultze Ordb. 4666 (c. 1755). jfr små-snattrig.
Spalt S 8022 band 28, 1980