Publicerad 1980   Lämna synpunkter
SNEDIG sne3dig2, adj.2, förr äv. SNIDIG, adj.1 -are. adv. -T.
Ordformer
(snedig 1526 (: snedigheet), 1565 osv. snedugh 1526. snidig (-ij-) 1617 (: illsnidighet), 16511852. snidug 1555 (: ilsnidugheet))
Etymologi
[fsv. snedhogher, snidhogher, sv. dial. snedig, snidig; jfr d. snedig, ä. d. äv. sneddig, snid(d)ig, nor. dial. snidug; avledn. av SNED, sbst.4; sannol. till bet. påverkat (möjl. delvis lånat) av mlt. snēdich, vass, klok, slug (motsv. mnl. snēdich (nl. snedig), mht. sneitec), i avljudsförh. till mht. snīdec (se SNIDIG, adj.2)]
(numera nästan bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) slug l. listig (o. fördärvlig); bakslug, illistig; äv. (o. numera företrädesvis) utan nedsättande bibet.: snabb i huvudet l. tanken, klipsk, finurlig; förr äv.: svekfull l. falsk (i erotiskt avseende). Lather nw så wara, ath iach intit haffuer betwngat idher, lekawel medhan iach war snedugh, haffuer iach fångit idher mz list? 2Kor. 12: 16 (NT 1526; Luther: ein teuscher, Erasmus: astutus; Bib. 1917: illfundig). Så .. hann oerligie bessuech .. honom medh sine snedigie ordh. TbLödöse 242 (1591). Han hafwer hörd någhon tala om hennes (dvs. den lättfotade hustruns) snedige Dygder. Lindner Tijdhfördr. 13 (1641). (Rapphönsen) ansågos mycket kätjige, snedige, flyktige från en hanne till en annan. Tranér Anakr. 210 (1833). Du skall hafva .. (dvärgen) fången här på din gård … Allenast att du kan förvara honom så han icke rymmer, ty han är snedig och illfundig till sinnes-art. SvFolks. 390 (1849). I mäkling var ingen mer snedig och snäll / än Kus Per Perssons lill-Daniel. Fjelner TypMinn. 28 (1919). Snöbollskrig hade hon och syskonen lekt mångfaldiga gånger. Det skulle bli riktigt kul, kände hon plötsligt, att återuppliva gamla snediga kast. Kuylenstierna-Wenster FlickTornr. 152 (1933). Vad är det för fel med svensken, som gör att han inte kan ta skäl? Han är ju inte dum. Han är ju ganska snedig, när det gäller att pilla med perpetuum mobile och sånt. Hellström DGång. 328 (1944). — jfr ILL-SNEDIG.
Avledn.: SNEDIGHET, förr äv. SNIDIGHET, r. l. f. [fsv. snedhoghet; jfr d. snedighet, mlt. snēdichēt, mnl. snēdicheit (nl. snedigheid), t. schneidigkeit] (numera nästan bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) egenskapen att vara snedig, särsk.: (svekfull l. falsk) slughet l. slugt bedrägeri l. svek; illistighet; äv. något konkretare: slugt l. illistigt påfund; jfr ill-snedighet. (Luther måste bekämpas för att) thet fatige enfollige folk och godtrogen hierte aff sadane nye falske läre och snedughet ey skulle warde förwend och förblindat. HSH 16: 24 (1526). Hans Gericken .. är en ildfundig skalk, ther eij huar man kan komma offwer hans snedighett och ildfund. BtFinlH 3: 108 (1540). Den fasta och sega skånska rättsinstinkten, som skyr kroklinien, snedigheten, och i stället drager upp för sig den räta linien. Thyrén 1AkadT 81 (1908, 1916). (Regeringsförslaget om vissa skattelättnader) är en demagogisk snedighet, icke värdig tidens allvar. AB 1933, nr 17, s. 6.

 

Spalt S 8068 band 28, 1980

Webbansvarig