Publicerad 1980 | Lämna synpunkter |
SNEDSKA, r. l. f.; best. -an. Anm. Formen snedske sneds3ke2 l. snes3ke2 (i uttr. på snedske) utgör en försvagad form av ä. snedsko.
1) sned riktning l. ställning; särsk. (o. numera bl., i vissa trakter, bygdemålsfärgat) i uttr. på snedske, förr äv. på snedskan l. snedsko, på sned (se SNED, sbst.3 I 1). (Sv.) Sneska (lat.) obliquitas. Wollimhaus Ind. (1652). Slår man en boll ända ned i golfwet, så stutsar then ända up; men slår man then på snedsko, så stutsar then sålunda up igen. Lindestolpe Frans. 101 (1713). (Sv.) Dät går på snedskan för hånom, (lat.) inclinat se fortuna ejus. Schultze Ordb. 4647 (c. 1755). Där (kom) ett tröskverk. Det skulle in på logen förstås. Man försökte sidledes, än den ena ändan, än den andra, på snedske och alla upptänkliga sätt. Suneson GGrund 153 (1926).
2) (†) konkretare: snedskärning. På utsidan (av stängselvallen) gräfwes ett dike af hwad diup och bredd likt synes, eller förlågas grunden med en sneska 2 fot diup. Serenius EngÅkerm. 19 (1727).
Spalt S 8069 band 28, 1980