Publicerad 1980   Lämna synpunkter
SNUSEN snɯ4sen, sbst. oböjl. (i sg. best.).
Etymologi
[sv. dial. på l. i snusen; bildat till SNUSIG, adj.2, l. sv. dial. snusen, halvfull (till SNUSA), efter mönster av sådana ordpar som lurig: på luren, rökig: på röken; se LSvensson i NordStFilolLingv. 414 ff. (1976)]
(vard.) i uttr. på (ngn gg i) snusen, (lätt) berusad, ”på örat”. SmålAlleh. 1883, nr 8, s. 3 (: på). När gubbarne blevo tillräckligt ”i snusen” gick han omkring, klappade dem på magen, bjöd dem på cigarrer. Saxon Handelsb. 40 (1932). Han var säkert på snusen en lördagskväll. Fogelström Minns 21 (1964).

 

Spalt S 8237 band 28, 1980

Webbansvarig