| Publicerad 1980 | Lämna synpunkter |
SNYTA sny3ta2, v. -er, snöt snø4t (snöto snø3tω2) l. (numera föga br.) snytte snyt3e2, snutit snɯ3tit2 l. snytit sny3tit2 l. (i sht i bet. 4, vard.) snytt snyt4, snuten snɯ3ten2 l. snyten sny3ten2 l. (i sht i bet. 4, vard.) snytt snyt4 (pr. sg. -er Rudbeckius KonReg. 203 (1615) osv. — ipf. snytte BröllBesv. 343 (c. 1695; uppl. 1970), Högberg Frib. 23 (1910; i bet. 1 c). snöt Tiällman Gr. 213 (1696) osv. — pl. snöto LoW (1889) osv. — sup. snutit (-et) Schultze Ordb. 4667 (c. 1755) osv. snytit Sahlstedt (1757) osv. snytt (snyt) Hambræus Erasmus A 6 a (1620) osv. — p. pf. snuten Cellarius 121 (1699) osv. snyten Cellarius Reg. (1699) osv. snytt Juslenius 232 (1745: osnytt), Schultze Ordb. 4667 (c. 1755) osv.). vbalsbst. -ANDE -ERI (se avledn.), -NING; -ARE (se avledn.).
1) i fråga om handlingen att befria ngns l. sin näsa från slem (snor); äv. (o. urspr.) allmännare: blåsa ut genom näsborrarna. (Sv.) Snyta. (T.) Schneützen. Bützen. (Lat.) Emungere nasum. Schroderus Dict. 251 (c. 1635).
a) intr. l. med obj. betecknande det som bringas ut ur näsan.
α) stöta ut luft gm näsan (under näsans sammandragning l. sammantryckning) för att avlägsna slem (när man snyter sig l. blir snuten, se c, d) l. annan förorening l. främmande föremål; ”fräsa”; förr äv. (o. ursprungligast) allmännare (utan tanke på näsans rensning): fnysa l. blåsa ut (gm näsan l. näsborrarna); äv. (o. numera i sht) i de särsk. förb. SNYTA FRAM, UT o. prep.-uttr. snyta ur näsan o. med obj. betecknande det som avlägsnas. Czar Petter .. / Han lät sig det mächta förtryta, / At bruden (dvs. Narva) sig ställte mot honom så fräck; / Uhr näsan eld börjad’ han snyta. / Han fräste och snöt, / Han dundrad’ och skiöt. FägnSweaSeger 5 (1700). Intet wil du snyta i Näfwan och slänga i Golfwet utan du wil hafwa Silkes-Näsdukar. Dalin Arg. 1: nr 20, s. 7 (1733). När han (dvs. djävulen) ur näsan eld, som faslig drake, snyter. Kolmodin QvSp. 2: 397 (1750).
β) [specialanv. av α] bildl., i uttr. snyta ngt ur näsan, äv. ur näsan på en tupp l. katt l. på ngn, få l. skaffa fram l. åstadkomma ngt (i sht pengar) i en handvändning resp. få (fram) ngt från ngn i en handvändning. Skönt än jag tolförs mynt ur näsan kunde snyta. Runius (SVS) 2: 4 (1697). ”Visst tusan ska’ du ta’ emot ett sådant anbud” — ropade gubben på sitt lifliga sätt — ”sådana platser växa inte på träd, och inte snyter man dem ur näsan heller.” Adelsköld Dagsv. 2: 126 (1900). En miljon kronor snyter man inte ur näsan på en katt, eller på en statsminister vad det anbelangar. Delblanc Homunc. 145 (1965).
γ) i uttr. snyta blod o. d., betecknande att det följer med l. kommer blod osv. när ngn snyter sig. Dessa siuka fingo, kort därpå, durchlopp, vahrblandad stolgång, spottade, raklade, snöt en blodblandad materia, samt unkommo med lifvet. VetAH 1746, s. 186. Snyta blod. Hammar (1936).
b) (numera föga br.) med avs. på näsa: rensa l. befria från slem (snor) gm utblåsning l. avtorkning l. bortstrykning (med näsduk l. ärm o. dyl. l. med handen l. fingrarna) l. (vanl.) gm såväl utblåsning som avtorkning osv.; särsk. i uttr. snyta näsan l. sin näsa, mer l. mindre liktydigt med: snyta sig (se d); äv. bildl. (Den som) offta och mycket snyter näsan, han kryster blodh ther uth. Rudbeckius KonReg. 203 (1615). Genom näseburorne .. rinner snoren sijn koos, then näsehåren stundom förhindra .. at han ey nedhdryper, medh mindre man snyter Näsan medh .. näseduken. Schroderus Comenius 250 (1639). Then andra döma skal, må först sin näsa snyta. Kolmodin QvSp. 1: 137 (c. 1710, 1732). Törngren Gunnarsson Barn. 136 (1924).
c) med avs. på person (jfr e): befria (ngn) från slem (snor) från l. i näsan gm avtorkning l. avtorkning i samband med utblåsning gm näsan. Han är snart snuten som ingen näsa har. Rhodin Ordspr. 64 (1807). (Barnet) stultade vid daddans sida och snyttes med hennes förklä. Högberg Frib. 23 (1910). Snyt mig, barn. Wägner Silv. 17 (1924; yttrat av åldrig mor till en dotter). — jfr O-SNUTEN.
d) refl.: avlägsna slem (snor) i l. från näsan gm utblåsning (i regel under näsans sammandragning l. sammantryckning) o. avtorkning l. avstrykning (l. avknipsning med fingarna vanl. i förening med avstrykning med handen), stundom enbart gm avtorkning osv. l. enbart gm utblåsning; ofta med tanke huvudsakligen på (utblåsningen o.) det fräsandet ljudet. Snyta sig i l. med näsduken, förklädet, näven, fingrarna, i sht förr äv. på ärmen, förr äv. på armbågen. Helsingius Ee 7 b (1587). Mädh hatten eller klädherne at snyta sigh, står swåra bondachtigt. Hambræus Erasmus A 5 b (1620). Werlden ä inte meer så enfaldig som då man snöt sig på ärmen. Runius (SVS) 3: 32 (c. 1712). Blod ur näsone går, när man sig hårdliga snyter. Nicander SalOrdspr. 73 (1760). Snyta sig på armbågen. Weste FörslSAOB (c. 1817). Klok är han (dvs. lille Karl-Johan) äfven, / snyter sig i näfven / redan som far sin. Fröding Stänk 86 (1896). Hilde snöt sig i en stor vit näsduk. Stiernstedt Attentat 218 (1942). Tjugo (säckar kaffe) borde det ha varit, men jag har inte råd till det, sa min farfar, och snöt sig med det särskilda eftertryck, som antydde att han inte önskade fortsatt debatt. Ljungquist Tidningsmäst. 13 (1955).
e) (numera föga br.) gm att snyta ngn (se c) åstadkomma att l. snyta ngn (se c) så att (ngt far ut ur näsan o. d.); anträffat bl. oeg. jfr a, b. Theopropides. Du har i grund Dragit mig vid näsan! Tranio. Nå, då är du väl torr om näsan nu? Theopropides. Hela hjärnan har du snutit ur mitt hufvud på samma gång. VLitt. 1: 335 (1902).
f) ss. vbalsbst. -ande l. -ning, särsk.: handlingen att snyta sig (se d); ss. vbalsbst. -ning oftast konkretare om enskild utstötning av luft gm näsan med åtföljande ljud l. enbart med tanke på ljudet. (Lat.) Emunctio, .. (sv.) Snytning, Näsones rensning. Linc. Dd 2 a (1640). Jag (har) offta icke uthan wämjelse sedt, huru osnygge somlige äre med .. spottande, hostande, snytande, och mera sådant. Hiärne Underr. 29 (1702). Tomt käns det .. att icke få se dig (dvs. Rydberg, som valts till riksdagsman). Bultningarne i golfvet besvaras ej mer af de kända snytningarna. SAHedlund (1870) hos Warburg Rydberg 2: 97.
2) (med fingrarna l. speciellt redskap) avlägsna förkolnad del av (lyssticka) l. av veke på (ljus); putsa (ljus), snoppa (ljus); stundom äv. med obj. betecknande det som avlägsnas: vid l. gm snoppning osv. avlägsna; äv. allmännare (se a). Dhet som snyytes uthaff Lius medh Lius Saxer. RelCur. 203 (1682). När man snyter ljuset för nära, så slocknar det. SvOrdspråksb. 69 (1865). Cronholm Minnesbl. 2 (1908; i pass., om törvedsstickor). Kulturen 1951, s. 10. — särsk.
a) (numera föga br.) allmännare l. bildl. (jfr b): knipsa (av l. bort); anträffat bl. i de särsk. förb. SNYTA AV, BORT o. i ssgn AV-SNYTA.
b) bildl. (jfr a o. 3). ”Jag will ej lefwa,” sad’ han, / ”Den dag, då olja tryter i min lampa / Och jag blir snuten utaf yngre andar, / Som rata allt som ej är nytt och vackert.” Hagberg Shaksp. 10: 15 (1850).
3) [jfr motsv. anv. av t. schneuzen; eg. specialanv. av 2 b] (†) i fråga om stjärnskott; i ssgn STJÄRN-SNYTNING.
4) [eg. bildl. anv. av 1] (vard.) lura (på pengar), snuva o. d., samt i uttr. med samma innebörd.
a) med personobj.: lura (ngn); i sht lura l. snuva (ngn) på pengar (l. i ekonomiskt avseende), skinna; i sht förr äv. dels (särsk. om idrottsman): snuva (ngn) på segern, besegra, dels: (med våld) pressa av (ngn) pengar o. d.; äv. med prep.-uttr. inlett med på: lura l. snuva (ngn på ngt). Sedan .. (kardinal Guala) hade .. snytt skottarna (dvs. bannlyst dem o. låtit dem köpa avlat) wände han sigh til Konung Ludwijk i Franckrijke, och sköt honom medh sitt förskräckelige Banns Strålar. Schroderus Os. 2: 700 (1635). Han hade wäl haft lust, på mig at giöra kål, / .. Men digt (dvs. grundligt, eftertryckligt) jag honom snöt. Kolmodin QvSp. 1: 133 (c. 1710, 1732). Snyta någon i spel. Nordforss (1805). Din värd har varit gästgifvare på Dalarö och är en välkänd skojare, som snutit sina myndlingar och har process. Strindberg Brev 8: 138 (1890). Beklagar, att Kristianstad (dvs. Nyaste Kristianstadsbladet) snöt dig på en femma (i honorar). Kanske har du inte fått något ännu. Bergman (o. Söderberg) KHjalleBo 136 (1892). Vad (sprintern L.) Strandberg behöver är att komma ut och bli ”snuten” ordentligt några gånger, så att han förstår, att det fattas mycket ännu, innan han är färdig för riktigt stora uppgifter. IdrBl. 1935, nr 82, s. 3. (Anders Zorn) är (i början på 1900-talet) Sveriges världsberömdaste man. Han snyter de amerikanska miljonärerna på tiotusendals dollar för ett porträtt, som han svänger ihop på några timmar. Lidman Vällust 79 (1957). — särsk. (†) i uttr. snyta ngn vid näsan, draga ngn vid näsan. Backman Dickens Pickw. 1: 430 (1871).
b) (†) i uttr. snyta ngns pung l. taska, lura pengar av ngn. (Skrivaren:) V och X när iagh ombyter (dvs. när jag skriver 10 i st. f. 5), / Mångens Taska iagh tå snyter. Chronander Surge E 2 b (1647). Lind 1: 354 (1749: pung).
c) (†) i uttr. snyta ngn (hans) pengar utur l. av pungen, lura av ngn pengar. Snyte den fattige deres penninger vthur pungen. PrivSvStäd. 5: 382 (1620). (Vi) wele .. icke, att opå Rådstugun tillstädies någre procuratores (dvs. sakförare) att inkomma, som deraf göra een Profession, och således snyta den fattige Penningar af pungen. Lyberg GPprFalunDal. 1: 105 (i handl. fr. 1624).
5) [sannol. utvecklat ur 4; jfr dock äv. 2 (a)] (vard.) (i strid mot vad som är rätt l. tillbörligt) lägga beslag på (ngt), knycka, stjäla; äv. allmännare: knipa l. lägga beslag på (ngn l. ngt), äv.: haffa (ngn; se HAFFA 1). Då sade Marcuss Vgla (som beskyllts för att orättmätigt ha tillskansat sig hyra), Huadh skall iag snytta och stoppa i barmen på migh, som tu bad migh för en stund sedan. VRP 1633, s. 499. (Legaten) tilbödh Påfweligit Aflat, medh hwilken Flättia och Bedrägerij han achtade at snyta en hoop Penningar aff the Andelige. Schroderus Os. 2: 760 (1635). (Han) plägade sålunda stadfästa sitt tal, när man icke wille tro honom, at, om thet icke wore sant, så skulle diefwulen snyta honom. Münchenberg Scriver Får. 123 (1725). G(ustaf) af G(eijerstam) har nog snutit en mängd skärgårdsmaterial, och äfven pighistorien (dvs. novellen Ensam i Stockholm) har han tagit af mig. Strindberg Brev 4: 271 (1884). (Poliserna) snöt mig klockan half fyra, just som jag trädde ut ur min förstuga för att (osv.). Benzon Lundag. 25 (1888). Sigrell .. snyter bollen framför Ackes fötter och skjuter i mål. IdrBl. 1935, nr 55, s. 12. (En fransk bagare) ståtar nu med titeln Kung över alla tårtbagare. .. Denna utmärkelse får han behålla ett år, såvida han inte snyter titeln även nästa gång. DN 1970, nr 315, s. 20.
6) (†) [jfr 5] med indir. refl. obj., i uttr. snyta sig av ngt l. ngn, knipa (sig) l. få ngt l. ngn, särsk. negerat, äv. med verbet i imper. (: låt ngt vara); äv. utan förbindelse med prep.-uttr., i uttr. inte snyta sig, inte få ngt l. ngn, gå miste om ngt l. ngn. Ölbäck. Hela spelet är röjdt, och Gyllenplit (dvs. rivalen) vet utaf alltsammans. Mulpus. Ja, han snöt sig intet stackars tok … i morgon får jag gå och ta ut lysningen. Kexél 1: 66 (1776). Rolf snöt sig ej af mig, han bör dock ha mitt hat. CIHallman 258 (1778). Se så, Munsiör Carl, nu snyter du dig intet mer af henne (eftersom hon lovat att gifta sig med en annan). Envallsson Kopparsl. 32 (1781). (Sv.) Du skall ej snyta dig deraf. (Fr.) Vous n’en croquerez que d’une dent. Nordforss (1805). Snyt dig inte åf’ et. Granlund Ordspr. (c. 1880).
1) (numera mindre br.) till 2: snoppa (ljus), snyta; särsk. bildl. (Krögaren Ahlqvitter hade kunnat dricka mycket mer) om ej döden mellankommit, som snöt af detta fuktiga ljuset. Bellman 5: 190 (1781). jfr avsnyta.
2) (numera föga br.) till 2 a: knipsa av (ngt). Understundom händer att en sådan oförskämd best, som en kanonkula, råkar passera ett stycke på sidan om det der hufvudet, som hon ämnade snyta af, … tolf tum, sex tum, tre tum på sidan, allt hur det faller sig. Topelius Vint. II. 1: 428 (1856, 1881). jfr avsnyta.
3) (vard.) till 5: snyta l. ta (ngt) från (ngn). R(iks) Marschen .. trodde liqväl, att .. (danske kungen) medh (sina krav på) Hamburg giorde allenast en prætext, män vela snyta oss något aff i Mechlenburg. RP 10: 177 (1643). Ey något annat tu nu aff migh snyter. Chronander Surge F 6 b (1647). —
SNYTA BORT10 4. (mera tillf.)
1) till 1 a: snyta till l. snyta sig o. därigm få bort (ngt i l. på näsan). Han snöt bort några tårar, som dallrade på nästippen. JJolin (1846) i Jolin 62.
2) (föga br.) till 2 a: knipsa bort (ngt). (Målarinnan) snyter elegant med palettkniven bort en smula koboltblått som har råkat hamna på (tavlan). Unnerstad Snäckh. 256 (1949).
SNYTA FRAM10 4. till 1 a; särsk. (vard.) bildl.: skaffa fram (så l. så stor summa pengar) i en handvändning, snyta (ngt) ur näsan (se snyta, v. 1 a β). Säljer du (villan), då säger jag upp .. (inteckningarna) mesamma. Då måste du hitta nån som snyter fram trettiåtta tusen extra, utöver kontantsumman. Gustaf-Janson Kiv. 59 (1971). —
SNYTA TILL10 4. till 1 a: låta höra l. frambringa en snytning (se snyta, v. 1 f). Hallström VilsnF 80 (1894). —
SNYTA UT10 4.
1) till 1 a, b: snyta så att (ngt) kommer ut (ur näsan); äv. utan obj.: stöta ut luft gm näsan för att rensa den från slem (snor) l. ngt annat. (Sv.) Han snyter ut, (lat.) Nasum emungit. Schultze Ordb. 4667 (c. 1755). Den (muhammedan) som sitter och röker tobak måste, så snart han fåt höra .. at .. (fastan) är inne, rycka .. pipan ur munnen ..; likaså den som snusar, måste i detsamma snyta alt ut i största hast. Björnståhl Resa 3: 188 (1778).
2) (numera mindre br.) till 2: släcka (ljus) gm att nypa av (l. nypa om) veken; jfr 3. (Lat.) Emungere. .. (Sv.) Snyta ut, putsa, njupa af. Ekblad 231 (1764).
3) (†) i imper. av 2 (möjl. äv. 1), i uttr. heta snyt ut (äv. skrivet snyt-ut), dels om ljus: vara utbrunnet l. moget att ”snytas ut”, dels [sannol. eg. betecknande att ngt är så bra att annat kan undvaras (liksom ett praktfullt lysande ljus kan göra det möjligt att ”snyta ut” andra ljus)]: heta duga (se d. o. 4 slutet), förslå (se förslå, v.3 10 d). ”Nie Riksdaler för kretturet,” inföll en röst (på auktionen). ”Tie då,” ropade en annan; ”det är häst som heter snyt ut, det må jag veta.” Wetterstedt Mut. 274 (1832). Det der kommer att kosta åtskilliga tårar, det, om det ageras bra; .. jag skall lamentera, så att det skall heta snyt ut. Hagberg Shaksp. 1: 14 (1847). Ljuset ser ut som om det skulle heta snyt-ut. Därs. 87. jfr: Då bredvid .. (ett tvåvåningshus) byggdes ett trevåningshus, kallades det af folkhumorn Snytut, emedan man ansåg, att dess ägare ville, att det skulle öfverglänsa det andra. Hjelmqvist ImperSubst. 84 (1913).
(1 d) -KONST. (tillf.) i sg. best.: konsten l. färdigheten att snyta sig. Stintor som ännu ej lärt snytkonsten. Nordin Vägsk. 81 (1907). —
(1 (a—)d) -NÄSDUK~02 l. ~20. (snyt- 1826 osv. snyte- 1896—1926) näsduk; numera nästan bl. (mera tillf.) motsatt: snobbnäsduk. BoupptVäxjö 1826. —
(1 a, d) -SUCK. (tillf.) suck som är beledsagad av l. beledsagar en snytning l. ett snytande (se snyta, v. 1 f). Carlsson Oxnäset 39 (1947). —
(1 (a o.) d) -TYG. (vard., tillf.) eg.: verktyg som man snyter sig med (l. snyter med); särsk. om näsa. Adelsköld Dagsv. 1: 192 (1899).
B: SNYTE-NÄSDUK, se A.
SNYTERI, n. [jfr d. snyderi] (tillf.) till 4 a: lurendrejeri, bedrägeri. (Förläggaren) vill väl snyta mig .., efter som han icke .. (nämner) något om vilkoren. .. Det är ju stäldt på snyteri! Strindberg Brev 8: 200 (1891).
Spalt S 8269 band 28, 1980