| Publicerad 1980 | Lämna synpunkter |
SNYTE sny3te2, n.; best. -et; pl. -en.
1) om ansikts- l. munparti o. d. hos djur (l. troll o. d.; se a).
a) (numera nästan bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat l. vard.) (utdragen, spetsig) nos (se d. o. 1); mule; tryne; äv. (jfr 2) hos troll (l. likartat föreställt väsen): nos, tryne (jfr 2); jfr SNUT, sbst. 2. Schroderus Dict. 42 (c. 1635). HH 24: 196 (1712; om elefantsnabel). Fornv. 1931 s. 90 (1720; om den svärdlikt utdragna överkäken, ”svärdet”, hos svärdfisk). Linné Vg. 94 (1747; om gristryne). (En stör) fångades här (vid Malmö) af 3 1/2 alns längd. Hufwudet gick ut med et långt snyte, under hwilket fyra tömmar .. nedhängde. Dens. Sk. 187 (1751). Inbårande snytet i kroppen, / Sönderslita de (dvs. hundarna) vildt sin Herre (dvs. Aktaion) i hjortens förklädning. Adlerbeth Ov. 65 (1818). Rätt som jag låg som ett hopviket knyte, / så kommer där ett troll med ett otäckt snyte. Fröding NDikt. 32 (1894); jfr ELEFANT-SNYTE. — särsk. bildl. Några knippor långa glasrädisor med rosiga snyten. Randel SpisSpett 52 (1927).
b) i sht entomol. hos skalbagge (i sht av vivlarnas familj), stundom annan insekt l. mask o. d.: nos- l. snabellikt utdragen del av huvudet; snabel; förr äv. (hos bi, fluga l. annan insekt): (mundelar med) sugsnabel. (Den döda ”navlemasken”) fans igen i lindan, lång som en finger, lijk en fluga, med ögon och snyte. Lindestolpe Matk. 41 (1714). VetAH 1739, s. 124 (hos fluga). Hufvudet (på kinesiska lyktbäraren) är sälsamt och nästan så långt som hela kroppen, ty det går ut framman til uti et styft snyte, som giör det mycket sälsamt emot alla andra Insecter. Därs. 1746, s. 64. Man såg .. på honom (dvs. ett slags salpdjur) inga ben, utan en fin sena eller sidolinea, och litet stycke ifrån snytet et rödbrunt öga midt uti, som tjänte för båda sidorna. Osbeck Resa 83 (1751, 1757). Adlerbeth Buc. 110 (1807; hos bi). TNCPubl. 43: 88 (1969; hos vivlar). — jfr SKORPION-SNYTE.
2) (vard.) hos person: nos (se d. o. 2), snut (se SNUT, sbst. 2), ansikte; i sht förr äv.: näsa. Man weet medh hwar man lyte. / Endoch man borde medh en fart / Grijpa sitt egit snyte, / Man kan wel see sins nästas feell, / Sin egen brist förgäta. Bullernæsius Lögn. f 8 a (1619). Sganarelle. Jag heter Sganarelle. / Truls .. / Kan skie I liuger ock, wis up Ert fagra snyte. Knöppel Mannsschol. 44 (1741). Inte lyte att ha ett stort snyte. Granlund Ordspr. (c. 1880). Sätt ditt finger i ditt snyte, / Skall en kråka bli ditt byte. OoB 1963, s. 409.
3) [bildl. anv. av 1] (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat; se dock a) i fråga om annat än ansikte: spetsigt, utskjutande parti (av ngt), särsk. (t. ex. på pulka l. båt o. d.): nos (se d. o. 5, 5 a); äv. (se b) om kilformigt utrymme o. d. NVedboDomb. Höstt. 1761, § 71 (om parti av äng). (Fotbenets) nedre sida är holkad … Framman och ofwan är det rundadt och slutar sig på sidorna uti en krok eller Snyte. Hernquist Hästanat. 10 (1778). Bland Skeppen såg man jämrens bild, / .. Från ett var hela aktern skild / Och snytet från ett annat. Stiernstolpe Blumauer 1: 7 (1813). Zetterstedt SvLappm. 1: 211 (1822; om nos på pulka). Snyte .. (dvs.) Stump. Dalin (1854). — särsk.
a) (numera mindre br.) skogsv. om utskjutande tapplikt parti i rotändan av stock, som uppkommit gm att sågskäret gått ovanför det på stammens motsatta sida gjorda urtaget (fällhugget l. fällskäret): fällkam, kam (se KAM, sbst.2 5 c); äv. om liknande parti på stubbe, som uppkommit gm att sågskäret gått nedanför fällhugget: fällkam, kam. Ekman SkogstHb. 43 (1908). Kommer sågskäret ovan inhugget, uppstår en s. k. kam eller ett snyte. HbSkogstekn. 230 (1922). TNCPubl. 23: 11 (1954; på stock o. på stubbe).
b) (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) om trångt o. kilformigt utrymme o. d.: vinkel, vrå, hörn, skrymsle. Det kan ingen tro vad det går åt mycket läslampor på ett torp där det ligger kvinnor och barn i alla snyten och vrår och läser gammal fin litteratur. Alving HemBäst 95 (1948). VeckoJ 1959, nr 17, s. 28.
(1) -VILL. [sannol. eg. om djur: som är vilse l. går med nosen åt fel håll (jfr sv. dial. nosvill, vilse)] (†) förryckt l. galen l. vild. (Eng.) To make one mad, (sv.) giöra en will, snyt-willer. Serenius (1734). Schultze Ordb. 4667 (c. 1755).
Spalt S 8274 band 28, 1980