| Publicerad 1981 | Lämna synpunkter |
SNÄRTIG snær3tig2, adj. -are. adv. -T.
(ngt vard.) som utmärkes av snärt (se SNÄRT, sbst. 3, 3 a) l. (koncentrerad kraft o.) schvung (se d. o. 2 b), schvungfull, klatschig (se d. o. 2); särsk. dels om kast l. slag o. d., dels i fråga om muntlig l. skriftlig framställning; om person äv.: (näsvist) slagfärdig. En snärtig replik. Hon har en snärtig humor. Svara snärtigt. IdrBl. 1924, nr 77, s. 3 (om kast i spjutkastning). Gustaf-Janson Gubb. 266 (1934; om reprimander). Lär barnen i skolan att inte bara uttrycka sig skriftligt utan också muntligt, koncist, sakligt och snärtigt. SvD(A) 1935, nr 26, s. 10. För Isa Quensel var den snärtiga kammarjungfruns roll som klippt och skuren — efter personligt mått. Därs. nr 254, s. 13. Hans gång, samtidigt stadig och raskt snärtig, vittnade .. om en målmedveten och energisk läggning. ÅbSvUndH 63: 130 (1942). En ledig kåsör, med outtömlig tillgång till exempel, gemytlig men snärtig, när han satte den kritiska sidan till. GHT 1946, nr 281, s. 13. Han skickade iväg (tennis-)bollen med korta, snärtiga rörelser. Gustaf-Janson SommVind. 141 (1970).
Spalt S 8348 band 28, 1981