| Publicerad 1981 | Lämna synpunkter |
1) motsv. SOL, sbst.1 1, opers., betecknande att solen lyser l. (numera företrädesvis) att det blir soligt; i bildl. anv. äv. med personlig konstruktion (se SOLA UPP). Didring Malm 2: 267 (1915). Det regnar och solar omväxlande, flyttfågelssträcken börja komma, knopparna svälla. SvD(A) 1939, nr 111, s. 15.
2) motsv. SOL, sbst.1 1, 1 h: utsätta (ngt) för solskenet l. placera (ngt) i solskenet l. låta solen skina på (ngt); äv. dels med saksubj., dels med personobj. Linc. Qq 2 a (1640). Så beder iag dig .. att du låter sohla och wädra mina foder råkkar. VDAkt. 1705, nr 94 (1700). Vi skynda till sjön, / Att solas på hällen. Valerius 2: 156 (1818); jfr 3. Lummiga Lindar solade sina kronor i aftonrodnans guld. Geijer Minn. 99 (1825, 1834). När hon solade barnet med lösta lindor på trappstenen. Spong Kungsb. 233 (1928). En dag när Hilda solade kläder. Nilsson Bokh. 99 (1937). — särsk.
a) (numera föga br.) i p. pf. i mer l. mindre adjektivisk anv.: belyst av solskenet, solbestrålad. Palmfelt Ecl. 38 (1740; om backar). Rodnaden kläder. / Sådan är äpplets färg som hänger på solade grenar. Adlerbeth Ov. 93 (1818). Flickor, wäl solade och warmt hållna. Hagberg Shaksp. 4: 132 (1848; eng. orig.: summered).
b) mer l. mindre bildl. Wecksell DHjort 93 (1862). Ett tack från dem, som skolats / i ditt (dvs. konstnären A. Malmströms) hägn, där värmts och solats, / tills de sprungit ut i blom. Gellerstedt SDikt. 2: 378 (1903). (Par, som) solade sin lycka på Torkelsgatan, där Viborgs grädda promenerar. Åkerman-Tudeer BlondIdeal. 60 (1925).
3) motsv. SOL, sbst.1 1, 1 h: refl., om person l. djur: utsätta sig för solskenet l. solens bestrålning (för att njuta av värmen l., i fråga om person, för att ernå solbränna), solbada; äv. med objektiv predikatsfyllnad, betecknande resultatet. Sola sigh j örtegården. VarRerV H 1 b (1579). Min Herre jämte mig i frisker luft sig solar. Kolmodin QvSp. 1: 15 (c. 1710, 1732). Holmström Ström NatLb. 1: 45 (1851; om räven). Och i solbaddet se’n / Kan hon (dvs. människan) sola sig torr / Och bli sprittande som / En aborr. Sehlstedt 3: 7 (1867). Klas satt och solade sig. Gustaf-Janson ÖvOnd. 60 (1957). — särsk.
a) oeg. l. bildl. (jfr b); i sht om person, i uttr. betecknande att ngn njuter av l. får l. tar del av den glans l. det skimmer o. d. som ngn l. ngt sprider, företrädesvis i uttr. sola sig i ngt (särsk. ngts l. ngns glans o. d.); äv. i uttr. sola sig i ngns ögon o. d., njuta av l. glädja sig åt att se in i ngns glänsande l. lysande ögon. Fader Matz (dvs. 24 februari) wil sola sig, men taakdroppen förhindra. Tammelin Alm. 1724, s. 7. (Kung Fjalar) solar sig i sitt lands herrlighet, den han förmenar sig ensam hafva skapat. Runeberg 6: 333 (1845). De ögon, i hvilka hans själ solade sig, voro mörkbruna. Rydberg Sing. 18 (1857, 1865). Malmström Hist. 4: 97 (1874: sola sig i drottningens gunst). Den kärlek, som kallas ”lycklig”, som .. får sola sig nöjd i den älskades blick. Hedenstierna Marie 30 (1896). Vad har du gjort? .. Föll i vattnet. Men Putte räddade mig. Räddaren solade sig i deras beundran. Fogelström Dolly 212 (1958).
b) oeg. l. bildl. (jfr a), om ngt sakligt (i sht om plats l. ort): ligga l. vila l. vara belägen i solsken(et). Wågen (i havet) hwjlar sjg, okk solar sjg i Lättia. Warnmark Epigr. C 2 b (1688). Apelsinröda pumpor solade sig bredvid taggiga, grågröna kronärtskockor. Strindberg Utop. 208 (1855). Grand Hotell låg och solade sig vid stadens största torg. Zetterström StorSand 106 (1925).
4) motsv. SOL, sbst.1 1, 1 h, intr., om person (l. djur): sola sig (se 3), solbada. Bad och solning, då årstiden tillåter det. SvD(B) 1916, nr 97, s. 10. Vi ska sköta allting, så att du får en riktigt skön tid, ligga och sola i en vilstol och sånt. Thordeman RoslMel. 11 (1937). Färderna i båten, nakenbadandet och solandet. Fogelström Somm. 157 (1951); jfr 3.
5) [jfr 2] (mera tillf.) göra solkatter; särsk. i uttr. sola på ngn l. ngt, rikta solkatter mot ngn l. ngt. Bonde Sant 204 (1934).
6) (i vitter stil, numera bl. tillf.) motsv. SOL, sbst.1 1, 1 h, om solen: utsända sitt sken, lysa (särsk. i uttr. sola ngt hän, om solen: med sitt solsken fördriva ngt); äv. med obj.: med sitt sken lysa upp l. skina över (ngt), särsk. (jfr 7) bildl. Verldens ljus, haf tack! ännu du solar / Ur mitt (dvs. dagsliljans) bröst hvar börjad smärta hän. Atterbom SDikt. 1: 46 (1837). Kärleken — heter det (i Schillers dikt ”der Triumph der Liebe”) — ”solar sjelfva nattens rike”. Böttiger SchillerLyr. 70 (1854).
7) (i vitter stil, numera föga br.) motsv. SOL, sbst.1 1 l, om ögon: stråla som solen; äv. om person: stråla som en sol (av vänlighet l. välvilja o. d.); äv. i uttr. sola med (så l. så beskaffade) ögon, låta sina (så l. så beskaffade) ögon stråla. Hon solade milt över hela laget. Högberg Baggböl. 2: 54 (1911). (Hon) solade så varmt med sina stora brunögon. Dens. Utböl. 1: 95 (1912). Dens. JesuBr. 1: 173 (1915; i p. pr., om ögon).
SOLA TILL10 4. till 1, opers., betecknande att solen (plötsligt) börjar lysa. Larsson Vandr. 56 (1909). Det klarnade upp. Det solade till. ÖgD 1943, nr 149, s. 8. —
SOLA UPP10 4 l. OPP4.
1) till 1.
a) opers., betecknande att (det klarnar o. att) solen börjar lysa, skina upp. Lundell (1893). Hedberg Vild 153 (1949).
b) bildl.
α) om person l. ngns ansikte: lysa upp (se lysa upp II 2). Ahrenberg Öst. 44 (1890). Turgenieff .. solade upp och såg rent strålande vänlig och god ut. Dens. Männ. 1: 69 (1904). En nära nog hopplös uppgift att kunna få alla dessa hundra små (barn)-ansikten (på anstalten) att sola upp. Åkerhielm Webster Fiende 9 (1927).
β) (i vitter stil) om ngt sakligt; särsk.: bli ljus(are) l. glad(are) o. d.; äv. opers. När lifvet ibland solar upp och ger en nöjen och goda dagar, då (osv.). VBenedictsson (1886) hos Lundegård Benedictsson 301. Det solade upp i hemmet. Törnblom Barnaoff. 106 (1911).
2) (i vitter stil) till 6, bildl.: lysa upp (ngt; se lysa upp II 3 d); äv. om leende, med avs. på ansikte: lysa upp (se lysa upp II 3 c). Hava .. (skaldernas) sånger ej stärkt bondens eget självmedvetande eller solat upp hans ofta gråa hem, så hava de (osv.). Holmberg Tidsstr. 16 (1918). Ett brett leende som solade upp hela ansiktet. Adelborg Dalritn. 99 (1920).
Spalt S 8658 band 28, 1981