Publicerad 1982   Lämna synpunkter
SOLDENÄR sol1denä4r l. -næ4r l. 30~2, äv. SOLDNÄR sol1dnä4r l. -næ4r l. 3~2, m. l. (i bet. 2) m.//ig.; best. -en, äv. -n; pl. -er (G1R 15: 164 (1543) osv.) ((†) -e G1R 7: 444 (1531)); förr äv. SOLDENAR, m.; anträffat bl. i pl. -er (G1R 8: 43 (1532)); förr äv. SOLDENER, m.; anträffat bl. i pl. -e (G1R 8: 142 (1532: dobbell soldenere), Brahe Kr. 36 (c. 1585: dubbell sollenere)); förr äv. SOLDNER, m.; pl. = (Schroderus Liv. 102 (1626: Dubbelsåldnerne, pl. best.)) l. -er (G1R 22: 471 (1551: dubbel soldnererne, pl. best.)).
Ordformer
(sold- 1531 osv. soll- 1543—1881. såld- 1626. -enar 1532. -ener 1532—c. 1585. -enär 1531 osv. -ner 1551—1626. -när 1587 osv.)
Etymologi
[fsv. soldenär, sollenär, soldenar, soldener; liksom fd. soldæner (ä. d. sold(e)ner, d. soldner) av mlt. soldenēr(e), motsv. mnl. soldenær (nl. soldenaar); jfr mht. soldenier (t. söldner); sannol. av mlat. soldonerius l. it. soldaniere; avledn. av SOLD, sbst.1]
1) (numera bl. i vitter stil l. i skildring av ä. förh.) värvad o. besoldad (menig) krigsman, legosoldat; särsk. dels om utländsk legosoldat i ett lands tjänst, dels om var o. en av de soldater som de svenska städerna förr vid krigstillfälle hade att utrusta o. besolda för kronans räkning. När tu (dvs. fogden Tord Persson) nu dragher ther hen (dvs. till Hälsingl.) må tu tagha med tigh the soldenäre som the j Gäffle skole vthgöra, haffuandis them med tigh in til Helsingeland. G1R 7: 444 (1531). Före Justinianus hade ännu inga romerska soldnärer beträdt Armenien. SvLitTidn. 1820, sp. 704. Topelius Planet. 1: 138 (1889; om kejserlig ryttmästare under trettioåriga kriget). Skulle sträfvandena .. (att införa allmän värnplikt i Belgien) krönas med framgång, vore, då .. det nya århundradet bryter in, ”Old England” den enda makt i Europa, som ännu icke vågade af sina söner fordra hedersplikten att med vapen i hand försvara hus och hem, utan som fortfarande uppdroge denna ärofulla uppgift i främsta rummet åt soldnärer. KrigVAH 1899, s. 96. De värvade soldenärerna hade för vana att vägra att ”låta sig bruka”, när solden ej föll ut. Detta var ej förhållandet med de svenska nationalsoldaterna. HT 1932, s. 362. Gustav Vasa hade dragit konsekvenserna av den militära omdaningen, då han under befrielsekriget genom lybsk förmedling inkallade och avlönade utländska soldenärer. (Carlsson o.) Rosén SvH 1: 394 (1962).
2) (numera bl. i vitter stil) i oeg. l. mer l. mindre bildl. anv. av 1; särsk. liktydigt med: (ngns l. ngts köpta) vapendragare l. hantlangare, handgången man, legodräng (se d. o. slutet). (Dreyse, tändnålsgevärets uppfinnare, var) En soldnär i den trupp, som satan rustar. Topelius NBlad 165 (1870). De män, hvilka nu (dvs. 1765) ledde mösspartiets rådslag, ryggade ej tillbaka för att göra sig till den ryska sjelfherskarinnans vapendragare eller — soldenärer. IllSvH 5: 185 (1878). Vår största kapitalisttidnings dyraste soldenär. VSvanberg (1925) hos Östergren. ”Haases styrka”, skrev Branting i hans eftermäle ett år senare, när han mördats av en reaktionens soldenär, ”låg i klar logik och i mod till angrepp mot en skenbart förkrossande övermakt”. Höglund Branting 2: 243 (1929).
Ssgr (till 1; numera bl. i vitter stil l. i skildring av ä. förh., mera tillf.): A: SOLDENÄR-TYP. typ av soldenär(er); jfr soldat-typ 1. KrigVAT 1921, s. 280. —
-YRKE(T). KrigVAT 1853, s. 474.
B: SOLDENÄRS-HOP. hop av legoknektar; jfr soldatesk, sbst. SAOL (1900).
Avledn. (till 1; numera bl. i vitter stil l. i skildring av ä. förh., mera tillf.): SOLDENÄRSKAP, n. om uppgiften l. befattningen l. värdigheten l. egenskapen o. d. att vara soldenär. SAOL (1950).

 

Spalt S 8699 band 29, 1982

Webbansvarig