| Publicerad 1982 | Lämna synpunkter |
SOLECISM sol1esis4m l. så1– l. sωl1– l. sω1-, r. l. m.; best. -en; pl. -er.
(numera föga br.) brott mot ett språks (vedertagna) regler (äv. inskränktare, om sådant brott gällande viss sida (särsk. den syntaktiska sidan) av språket); äv. konkretare, om språk- (riktighets)fel begånget gm sådant brott l. språkligt uttryck utgörande l. innehållande sådant l. sådana fel; ngn gg äv. i oeg. anv., allmännare, om brott mot vedertaget bruk l. god sed o. d. En präcktig Barbarismum / Iag rätt så lijtet tåhl som en stålt Solœcismum. Düben Boileau Skald. 8 (1721). Således kunna barbariska ord brukas utan någon solecism, när det sker efter språkets art; hwaremot af de bästa och brukligaste ord blifwa solecismer .., då Språkets art wid dem icke iakttages. Hof PhilosGr. 9 (1782). Ingen ting är widrigare, än at höra en människa utaf de belefwade stånden tala i alla en stalldrängs barbarismer, soloecismer och pöbelaktiga uttryck. Hasselroth Campe 231 (1794). Vi hafva ej rättat en enda soloecism eller ditsatt en enda uteglömd accent i afhandlingen. Frey 1850, s. 239. Hvart skulle det .. taga vägen, om skolgrammatikor började att taga upp en massa petitesser, undantag och solecismer — och från så vårdslösa och efter originalitet jäktande författare som Mendès? PedT 1900, s. 205. Att så en vacker dam sig låter bruka / som värktyg att en annan förorätta / och en, som hon ej känner, till på köpet, / att hålla i därmed, det synes mig, / så vidt jag döma kan, ej fritt ifrån / att vara mot vårt kön en solecism, / om ej mot goda seder. VLitt. 3: 792 (1902). Ekbohrn (1904; äv. om brott mot skick o. sed). 2NF 26: 307 (1917; äv. om syntaktiskt fel).
Spalt S 8700 band 29, 1982