Publicerad 1982   Lämna synpunkter
SOLFA- sol3fa~ l. sol1fa3~ l. sol-.
Ordformer
(äv. skrivet sol-fa-)
Etymologi
[av eng. sol-fa, (de sjungna) solmisationsstavelserna, skala sjungen på nämnda stavelser, solmisation, av SOL, sbst.2, o. FA. — Jfr SOLFEGGIERA]
i ssgr betecknande ngt som hör samman med solmisationsstavelserna o. deras anv.
Ssgr (mus., numera föga br.): SOLFA-METOD(EN). [jfr eng. tonic sol-fa, benämning på denna metod] om den (av den engelske prästen J. Curwen omkr. 1850 introducerade, numera företrädesvis i Engl. o. Tyskl. använda) på solmisationens grund vilande metod för sångundervisning o. notskrift, som kännetecknas av att stavelserna do, re, mi, fa, so, la, ti (vilkas initialbokstäver ersätter sedvanliga nottecken) används för durskalans sju toner, tonic sol-fa. Beyer Sång. 49 (1887). BonnierKL 10: 1172 (1927). —
-NAMN. namn l. benämning på ton(stavelse) enl. ”solfametodens” principer. Holmberg Skolsång 1: 12 (1911). —
-NOTATION. notation l. notskrift enl. ”solfametodens” principer. Höijer (1864). Norlind MusLex. (1916). —
-SYSTEM(ET). om det system för sångundervisning o. notskrift som ”solfametoden” representerar. Beyer Sång. 49 (1887). Därs. 51. —
-TRYCK. musiktryck i ”solfanotation”. Beyer Sång. 50 (1887).

 

Spalt S 8710 band 29, 1982

Webbansvarig