| Publicerad 1982 | Lämna synpunkter |
SOLFIERA sol1fie4ra, i Sveal. äv. -e3ra2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -ING.
(numera knappast br.) (öva sig i röstteknik (o. tonträffning) (o. notläsning) gm att) sjunga sångstycke l. skala på stavelser enligt något solmisationssystem l. på enbart vokaler l. på tonnamnen; stundom äv. med direkt obj. betecknande sångstycke o. d.; öva resp. sjunga solfège; jfr SOLFEGGIERA, SOLMISERA. Solfiera .. Är at sjunga tonerne efter skalan med deras namn. .. Sedan Guido Aretinus infört sin hexakord i stället för den gamla tetrakorden, solfierades med hans ord: Ut, re, mi, fa, sol, la, tagne, som man vet, utur St. Johannes hymn. Envallsson (1802). Solfiera ett stycke. Weste FörslSAOB (c. 1817). Solfiera .. (dvs.) öfva sig i tonträffning. WoJ (1891). Collinder SvOrdhjälp 109 (1968).
Spalt S 8712 band 29, 1982