| Publicerad 1982 | Lämna synpunkter |
SOLIPSISM sol1ipsis4m l. så1– l. sωl1– l. sω1-, r. l. m.; best. -en.
1) filos. (teoretisk) egoism (se d. o. 2 a). Borelius Metaf. 6 (1883). Oväntat och mycket uppskakande kunde jag gripas av en känsla av solipsism, en rent känslomässig övertygelse att vara totalt ensam — hela den skapade världen i övrigt existerade bara i min inbillning. Delblanc Åsnebr. 151 (1969).
2) psykol. överdrivet betonande av det egna jaget; sjuklig stegring av egocentriska själsdrag. DN(A) 1966, nr 49, s. 4. Wessén VOrd (1973). —
Spalt S 8721 band 29, 1982