Publicerad 1982   Lämna synpunkter
SOLKA, v.2; utom i inf. anträffat bl. i ipf. -ade.
Etymologi
[sv. dial. (Finl.) solka; av fin. solkata, rådbråka (ett språk)]
(†) tala otydligt. Landsm. XI. 3: 222, 226 (1897).
Särsk. förb.: SOLKA SIG FRAM. (†) i fråga om att tala främmande språk: stapplande ta sig fram. CAGottlund (1822) i HLittSt. 1: 334.

 

Spalt S 8725 band 29, 1982

Webbansvarig