| Publicerad 1982 | Lämna synpunkter |
SORL så4rl, sbst.1, n. (Mat. 27: 24 (NT 1526) osv.). ((†) r. l. m. Murenius AV 341 (1657), Rosenfeldt Vitt. 213 (1704)); best. -et; pl. (numera bl. tillf.) =.
om det kontinuerliga (av olika komponenter blandade) ljud som uppstår då ngra (l. ngn) l. ngt sorlar, sorlande, sorlande ljud; buller l. gny l. larm o. d.; ngn gg äv. om ljudet av många fåglars blandade sång l. kvitter; äv. bildl.; i sht o. numera företrädesvis i a o. b α; förr äv.: frasande l. slammer l. rassel. Helsingius Ff 1 b (1587). Slafwar, .. som ett stort sorl med sina kädior förorsakade. Humbla Landcr. 284 (1740). Verldens buller och sorl. Östergren Dikt. 8 (1871). Nu ville jag vara en sparf på taket / och väckas af sorlet .. / Från siskor och finkar. Gellerstedt 2Dikt. 47 (1881). Sorlet af hennes klädnad. Levertin Magistr. 72 (1900). Goldman stod (i uraffären) vid tidens ström med sekundernas sorl och pendlarnas vågreflexer. Siwertz Varuh. 53 (1926). Inunder de stora järnvägsstationernas gjutjärnsvalv förlorar sig alla enskilda ljud i ett ekande sorl. Gustafsson Förbered. 66 (1967). — jfr ARBETS-, DAGS-SORL. — särsk.
a) motsv. SORLA a: (dämpat) stim l. stoj l. larm o. d.; ofta med inbegrepp av ljud av mångahanda rörelser l. verksamheter, buller l. gny o. d.; äv. bildl.; förr äv. om l. med inbegrepp av förvirrad l. orolig l. tumultartad rörelse av många människor (l. andar o. d.); jfr SORL, sbst.2 Ett sorl av bifall. Ett dämpat sorl gick genom salen, då kungen steg in. Läraren kunde inte göra sig hörd på grund av sorlet i klassen. Ett sorl av röster. Nu hördes ett sorl: ”Där kommer han!” Apg. 21: 34 (NT 1526). När han såg vth igenom fenstrett effther Matz, bleff han warse, att der war sorll på gathen. 2SthmTb. 7: 335 (1587). Vidh Solett brände een bonde björkelunden och näreth bran sågh man mykit sorl af andomen ther i elden somlige hufudhlösa och fast underliga the ther slechto elden. Bureus Suml. 46 (c. 1600; rättat efter hskr.). Så war then gästbods frögd til pricka all fullkomnad; / Och förra dagens sorl i stilla tystna somnad. Kolmodin QvSp. 1: 624 (1732). Ett sorl, att Konungen var sårad och fången, brusade genom lederna. Geijer SvFolkH 3: 263 (1836). Har du ej som barn hållit en snäcka för örat och hört .. hört ditt hjärtblod susa, dina tankars sorl i hjärnan. Strindberg Drömsp. 247 (1902). Dämpat sorl av dansmusik och röster / från en folkpark. Ekelöf Köp 52 (1938). Så sitta vi på läktaren i Stadion. Där är fullt hus. Femtontusen människor i förväntansfullt, men behärskat sorl. Zetterström VärldHj. 236 (1942). Fogelström BorgTr. 40 (1957). — jfr BIFALLS-, DOMS-, GLÄDJE-, MARKNADS-, SAMTALS-, SÄLLSKAPS-SORL. — särsk.
α) motsv. SORLA a α, om sorl ss. uttryck för missnöje, knot l. knorr o. d.; förr äv.: oro (se d. o. 1 b). Så lenge gud kan giffua att thetta sörl bliffuer stillat som nw på färde är i Smålandh. G1R 6: 37 (1529). (Kung Håkon bad norrmännen övergå till kristendomen.) Tå blef thär genast ett stort sårl, och knårrade Bönderna thär öfwer. Peringskiöld Hkr. 1: 142 (1697). I salen hörs ett harmfullt sorl kring borden. Geijer Skald. 38 (1811, 1835). Sorl af missnöje. Klint (1906).
β) (mera tillf.) motsv. SORLA a β, om otydlig l. suddigt uttalad kontinuerlig ström av (språk)ljud (mummel o. d.) uttalad av enskild person; förr äv. om berusat skrikande l. skrålande av enskild person. ConsAcAboP 7: 208 (1692; av enskild person). Vid omnämnandet av fru Wallys konstnärliga samlarlust, lät Erik Nordin höra ett imponerat sorl. Hedberg Räkn. 34 (1932).
α) motsv. SORLA b γ, om sorlande l. porlande l. risslande o. d. av vatten (i sht i bäck o. d.); äv. bildl. Linc. Aaa 2 a (1640). Ossian 1: 21 (1794; från bäck). Stagnelius (SVS) 3: 72 (1817; från källor). Sorlet af ett vattenfall. CFDahlgren 4: 124 (1831). Vindens susning i tacklingen och sjöns sorl framför bogen. Gosselman SNAmer. 1: 106 (1833). Ola Hansson och Hans Larsson förstod båda att lyssna till sorlet från ursprungskällorna. Gullberg i 3SAH LV. 1: 43 (1944). Sorlet från floden. Lagerkvist Sibyll. 122 (1956). — jfr VATTEN-, VÅG-SORL.
β) (numera föga br.) motsv. SORLA b ε: skrapande l. rosslande ljud (i hals l. bröst o. d.). Nu pulsen stanad war, och andedrägtens slut / Förmärktes skynda sig, med sorl i halsen, ut. Kolmodin QvSp. 2: 190 (1750). Sorl i halsen. Weste (1807). Cannelin (1921). — jfr DÖDS-, RASP-SORL.
γ) (numera i sht i vissa trakter) motsv. SORLA c, om det ljud som frambringas vid insekters flykt, surr l. brummande o. d.; äv. om susning i örat uppkommen utan yttre retning. Då endera (bisvärmen) flyger ut .. förmås den andra af dennas dån och sårl at giöra följe. Koch Biskiöts. 15 (1753). Sorl i örat, (dvs.) stark öronsusning. Dalin (1854). Sorl af muntra bin. Gellerstedt Efters. 56 (1891). — jfr BIKUP-SORL.
δ) (†) om ljudet av flera samtidigt spelande instrument (som spelar mer l. mindre osammanhängande). Baron Rålambs beskrifning om 1657 års beskickning till Constantinopel omtalar den tidens Turkiska Musik .. såsom sorl med allehanda spel, Harpor, Fedlor, Pipor, Trummor, och Pukor. Hülphers Mus. 70 (1773). Sorl af trummor och pipor. Widegren (1788). Sorlet af pukor och trompeter. Heinrich (1828).
-LJUD. ljud utgörande sorl, sorlande ljud; särsk. (numera föga br.) om konsonant (jfr sorl, sbst.1 a β). Svahn LbMuntlFöredr. 34 (1903). Noreen VS 1: 399 (1905; om konsonanter). —
Spalt S 8944 band 29, 1982