Publicerad 1983   Lämna synpunkter
SPARKSTÖTT spar3k~stöt2, r. l. m.; best. -en; pl. -ar.
Etymologi
[sv. dial. sparkstött; sannol. (i sht i ssgr uppkommen) kortform för SPARKSTÖTTING]
(i vissa trakter, bygdemålsfärgat) sparkstötting. Sparkstött för häst. Upsala 1916, nr 218, s. 2. Sparkstötten bräckte sitt spinkiga ben / och på zinkgråa isen virvlade vi runt som matsäckskorgar i snö. Martinson Nomad 31 (1931). Lönnerholm SprJönk. 115 (1972).
Ssgr: SPARKSTÖTTS-, äv. SPARKSTÖTT-SELE. (i sht förr) Upsala 1916, nr 218, s. 2. —
-ÅKNING. (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) sparkstöttingsåkning. SD(L) 1897, nr 599, s. 3.
Avledn.: SPARKSTÖTTA, v. [sannol. retrograd bildning till sparkstöttare] (tillf.) åka sparkstötting; äv. i p. pr. i mer l. mindre adjektivisk anv.: som åker spark. Sparkstöttande barn. UNT 1920, nr 7397, s. 6. Sparkstöttade mot buss, överkördes. GbgP 1947, nr 348, s. 7. —
SPARKSTÖTTARE, m.//ig. (numera föga br.) sparkstöttingsåkare; särsk. (förr) om idrottsman som tävlade i sparkstöttingsåkning. Täflan mellan en skidlöpare och en sparkstöttare börja att synas än här, än der i backarne och på isen. NTIdr. 1899, julnr s. 45. —
SPARKSTÖTTIST, m. (†) sparkstöttingsåkare. DN 1894, nr 8873 (A), s. 2.

 

Spalt S 9189 band 29, 1983

Webbansvarig