Publicerad 1984 | Lämna synpunkter |
SPINELL spinäl4, r. l. m.; best. -en; pl. -er.
miner. (till spinellgruppen hörande) mineral (vanl. utgörande magnesiumaluminat) som ofta förekommer invuxet i l. omvuxet av druser (äv. kallat vanlig spinell); i sht om (vanl. blekt rubinröd) varietet av detta mineral utgörande l. använt ss. ädelsten (äv. kallad ädel spinell), rubinspinell; äv. i uttr. halvädel spinell, om sådant mineral med halt av järnoxid. HH XXXIII. 1: 217 (1562; om ädelsten). En ring med Spinäll och Pärlor. ArvskifteSthm 6/12 1625. Spinell från Ceylon och från Åker. Berzelius Blåsr. 223 (1820). UB 3: 247 (1873: Ädel). Pikotit .. (är) en kromhaltig spinell i små, mikroskopiska oktaedrar. 2NF 21: 867 (1914). Frosterus Min. 94 (1917: vanlig). Kjellin (1927: halvädel). De syntetiska spinellerna föras i handeln i många, delvis utsökta färgvarieteter. NFMånKr. 1938, s. 304. Spineller finns i många färger, men bara de röda är allmänt uppskattade som ädelstenar. SvD 1976, nr 284, s. 17. — jfr ALMANDIN-, RUBIN-SPINELL.
-GRUPP. [jfr eng. the spinel group] miner. i sg. best., om grupp av reguljärt (vanl. i oktaedrar) kristalliserande isomorft mineral med hög ljusbrytning o. stor hårdhet utgörande aluminat l. ferrat l. kromat av magnesium l. järn l. zink l. mangan. NF 15: 256 (1890). BonnierLex. (1966). —
-RUBIN. [jfr fr. rubis spinelle, eng. spinel ruby] (i fackspr.) rubinspinell, ädel spinell. (Ekenberg o.) Landin 816 (1894).
Spalt S 9697 band 29, 1984