| Publicerad 1985 | Lämna synpunkter |
SPLINTA splin3ta2, r. l. f.; best. -an; pl. -or (Rålamb 10: 34 bis (1691) osv.) ((†) -er VDAkt. 1736, nr 169 (1727)).
1) (numera föga br.) flisa l. sticka l. skärva o. d. (av ngt krossat l. sönderhugget l. söndersprängt o. d.); förr äv. om tunt, långt, kluvet trästycke; jfr SPLINT, sbst.1 1. Serenius Fff 3 a (1734). Den brotslige läggs ned på jorden (i Kina) och piskas med splintor, som äro klufne af Bamburör. Osbeck Resa 182 (1751, 1757). (Skepparen) utpekade .. de förut hopstaplade splintorna av (den sönderskjutna räddnings-)båten. Högberg Frib. 343 (1910).
2) (†) sprint (se SPRINT, sbst.1); jfr SPLINT, sbst.1 3. En ring Bult med splintor och slutringar. Rålamb 10: 34 bis (1691). VDAkt. 1736, nr 169 (1727).
Ssgr, se splint, sbst.1 ssgr.
Spalt S 9878 band 29, 1985