| Publicerad 1985 | Lämna synpunkter |
SPOTTA spot3a2, v.2, -ade (OPetri Kr. 264 (c. 1540) osv.) ((†) pr. sg. -er Visb. 1: 41 (1572), Dahlstierna (SVS) 129 (1698). — ipf. spotte Holof. 32 (c. 1580)). vbalsbst. -AN (†, Kolmodin Rök. 48 (1728)), -ANDE, -ERI (se avledn.); -ARE (se avledn.).
1) (numera bl. ngn gg, ålderdomligt) håna l. smäda l. i ord skymfa (ngn l. ngt); göra (ngn l. ngt) till föremål för (hånfullt l. förlöjligande) gyckel, äv. (gm att säga ngt som man inte menar) driva gäck med (ngn); äv. med avseende på ngt påbjudet: uttala l. (i ord) visa sitt förakt för (anträffat bl. närmande sig bet.: icke fråga efter); äv. utan obj. (Erik Karlsson) straffadhe och spottadhe konung Karl (Knutsson) ganska mykit. OPetri Kr. 264 (c. 1540). Prestens dott(er) i odenn siö, / honn spotter mig och häder. Visb. 1: 41 (1572). At spotta bådhe Gudh och Menniskior. Schroderus Os. III. 2: 16 (1635). Ja Giszningar som, / aff Spåmänner skee, / them spåtta och spee. Wivallius Dikt. 101 (c. 1643). Een sådan obstinat och notorius peccator (dvs. syndare) som han är, som iag kan af hans egne breef bewijsa spottar pœnitentiam (dvs. botgöring l. skriftermål). VDAkt. 1668, nr 24. Mest förtrytligit är, at blifva af stympare spottad. Nicander GSann. 43 (1766). Jag är nu din slafwinna, Herre! / men tro mig dock ej wärd att spottas. / Du åtrår denna ringa tärna? / en blott slafwinna i ditt rike? Ling Agne 15 (1812). — jfr FÖR-, UT-SPOTTA. — särsk.
a) i ordspr. l. ordspråksliknande talesätt. Offta spottar man then folan, som man gerna sielff vppå såthe. SvOrds. B 7 b (1604); jfr Holm Ordspr. 310 (1964). Then som leffuer som bäst, han spottar som aldra mest. SvOrds. C 4 a (1604). Dhen som spottar en annan, han blijr och försmädder igen. Grubb 755 (1665). Den gör werkliga Synd, som Nästan i nödene spottar. Nicander SalOrdspr. 32 (1760).
b) i uttr. spotta om ngt, hånfullt gyckla om ngt. I spåtta .. mycket om Skärselden, men i warde ännu uthi honom Gudh tackande, at det edher ännu så gott blefuet är. Kempe Krigzpersp. 92 (1664).
c) i p. pr. i adjektivisk o. utvidgad anv., om tonfall: som ger uttryck åt gyckel osv. Med spottande ton. Wallenberg (SVS) 2: 11 (1775). Gyllenborg Edgeworth Orm. 2: 109 (1827).
2) (†) ss. beteckning för att ngn på ett skändligt sätt lurar ngn; anträffat bl. i det resultativa uttr. spotta vapnen utur händerna på ngn, driva gäck med o. lura vapnen ur händerna på ngn. Alle keysarens och ligens godhe ordh ähre bedrägerij, därmedh dhe hafve förbländat och spottat vapnen uthur henderne på alle evangelische chur-, furster och ständer i Tysklandh. AOxenstierna 5: 666 (1630).
SPOTTERI, n. (†) gyckel l. hån l. förakt l. skymf l. skändande; i pl. äv. om utslag av gyckel osv.; jfr spott, sbst.3 Serenius Kk 2 a (1734). Det är ej roligt att vara plastron för spotterier. 2Saml. 4: 156 (1817).
Spalt S 9991 band 29, 1985