Publicerad 1985   Lämna synpunkter
SPRALLA spral3a2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE; jfr SPRALL.
Etymologi
[sv. dial. spralla; sannol. delvis etymologiskt identiskt med SPRALA, delvis etymologiskt identiskt med SPRATTLA, v.1; jfr d. spralle]
(vard.)
1) (numera nästan bl. i vissa trakter) sprattla; äv. i utvidgad l. oeg. anv. (jfr 2), dels om ngt sakligt, särsk.: hoppa l. fara hit o. dit o. d., dels: hasta l. dyl. (se slutet); förr äv. i fråga om högfärdigt beteende: sprätta. Spralla .. (dvs.) spretta eller sprasla. Spegel 474 (1712). Den socialdemokratiska riksdagsgruppen består av s. k. marionetter, som likt vissa pappersgubbar spralla med armar och ben, bara man drar i en tråd. Nilsson Kabb. 57 (1916). Vi lät spela storbandy .. på småskrovlig is, som fick bollen att långhoppa och spralla. IdrBl. 1935, nr 24, s. 6. DN 1968, nr 331, s. 9. — särsk. (mera tillf.) med sprattlande l. flaxande rörelser fara (iväg); särsk. oeg.: hasta (i väg; se HASTA 1 b). Johansson SmedBrukspatr. 34 (1933).
2) vara (befängt l. tygellöst) uppsluppen l. uppspelt, uppträda l. roa sig uppsluppet l. uppspelt, vara sprallig, uppträda osv. spralligt; äv. om ngt sakligt: vara full av l. präglas av uppsluppenhet l. uppspelthet, vara full osv. av sprallighet. Utan att vara opportunist, tog han tiden som den var, en smula ironisk och sarkastisk, då den sprallade väl vårdslöst i hans tycke. SD 1928, nr 317, s. 11. Här ska sprallas. Östergren Ant. (cit. fr. 1929; på biografaffisch). Så mycket muntrare var påskaftonen med äggrimmen sprallande både av befängdheter och mera spirituella kvickhetsförsök. Fogelqvist Minn. 32 (1930). — särsk. i p. pr. i adverbiell anv.: spralligt. Ja, ingen .. (i laget) hade kanske en riktigt så sprallande glad fotbollsdag som Svahn i denna försenade premiär. SvD(A) 1966, nr 111, s. 18.
3) (†) pråla? Schultze Ordb. 4806 (c. 1755).
Särsk. förb. (vard.): SPRALLA OMKRING10 40 l. IKRING04 l. KRING4. (i sht i vissa trakter) till 1: sprattla l. flaxa omkring. Att jag inte kan spralla omkring på det där viset som en annan pajas. Thoma Postexp. 12 (1919). —
SPRALLA UPP10 4, äv. OPP4. till 2: bli (l. göra sig) uppsluppen l. uppspelt; äv. refl., i uttr. spralla upp sig, göra sig (l. bli) uppsluppen l. uppspelt, gaska upp sig. Nu sprallade de upp, men icke för fullt, ty det var något som höll dem tillbaka. Hedberg Skära 146 (1931). Gustaf-Janson Äng. 339 (1967: sig).
Ssgr (vard; i allm. till 2): A: (1, 2) SPRALL-BEN. (spralle- 1907) sprallande l. spralligt ben; särsk. till 2. Lindqvist Rim 1: 244 (1907). —
(1, 2) -BENT, p. adj. som har sprallande l. spralliga ben; särsk. till 2. Bergman LBrenn. 51 (1928). —
-GASK. sprallig gask (se d. o. 3). IdrBl. 1935, nr 150, s. 7. —
(1) -GUBBE. (sprall- 1973 osv. spralle- 1894 osv.) (nästan bl. i vissa trakter) sprattelgubbe (se d. o. 1); äv. bildl., = sprattel-gubbe 2. SvTidskr. 1894, s. 328 (bildl.). Larsson Hemmab. 113 (1916). —
-HUMÖR. humör som gör att man sprallar l. vill spralla, spralligt humör. VeniVidi 1926, s. 7. —
-SJUNGA. (mera tillf.) om artist: sjunga spralligt l. uppsluppet l. uppspelt. SvD 1972, nr 246, s. 9. —
(1) -TRÅD. (spralle- 1907) (nästan bl. i vissa trakter) tråd till sprattelgubbe; särsk. bildl. (jfr sprattel-gubbe 2). Lindqvist Rim 1: 244 (1907).
B (nästan bl. i vissa trakter): SPRALLE-BEN, -GUBBE, -TRÅD, se A.
Avledn. (till (1 o.) 2): SPRALLIG, adj. (ngt vard.) som är otyglat uppsluppen l. uppspelt l. yster (o. rör sig l. sina lemmar sprattligt l. knixigt); äv. enbart l. huvudsakligen med tanke på rörelserna (äv. om djur): yster (o. sprattlig l. knixig); äv. i överförd anv., om ngt sakligt: som präglas av l. vittnar om (otyglad) uppsluppenhet l. uppspelthet osv. SvD(A) 1913, nr 148, s. 11. Åsnor äro kända för att vara lata, men de verkade rent av spralliga vid sidan av de båda svarta (dvs. två australnegrer). Bengtsson Austr. 52 (1928). Dämpa dina livsandar, förmanade Adam. Du ska inte vara så sprallig och sprattlig som (dvs. när du imiterar) Mae West, du ska vara förförisk. Clayhills Full 115 (1936). Dens. Vi 133 (1938; om humör). Det var slut med de spralliga upptågen, de tokiga idéerna, det glada skojhumöret. HågkLivsintr. 19: 386 (1938). Får lappen en liten tår på tand, blir han sprallig som en vårglad kalv och ger högljutt utlopp för sin glädje. Västerb. 1941, s. 167. DN(A) 1966, nr 54, s. 8. särsk.
a) om (innehåll hos) underhållning o. d.: (lätt o.) uppsluppen (samt med högt tempo l. sprattliga rörelser o. d.). Äfven hr Kåge muntrade med en rolig och liflig typ — kanske alltför liflig, ty i Berlin lär motsvarande typ ha slagit kolossalt an med mindre ”sprallig” humor. AB 1911, nr 181, s. 10. Ergo 1925, s. 58 (om musik). OoB 1931, s. 165 (om filmfars). Teatern utvecklade en orgie av färger, rytmer, ruffig musik och spralliga baletter. NArgus 1933, s. 246.
b) närmande sig bet.: ”flugig” l. präglad av ”flugighet” l. originalitetsjakt. SvD(B) 1930, nr 278, s. 14 (om person). Har .. (arkitekten för utställningen ”Nyttokonstnärerna 1949”) på Nationalmuseum roat sig och förargat andra med ett spralligt montage, så (osv.). Form 1949, s. 67.
c) om tillställning o. d.: (uppsluppen o.) livad l. skojig; äv. allmännare, i det opers. uttr. vara spralligt, vara livat. (Skolpojken till systern:) Det vore allt spralligt, om du gifte dig snart. Wägner Norrt. 35 (1908). Sen ska jag gå till domprostinnan och tacka för en sprallig kväll. Bergman Flick. 54 (1925).
d) oeg. l. bildl.; särsk. om vår. Ett par dagar därefter var mannen ute och gick i solskenet, iklädd sin nya rock. Det var liksom en liten sprallig vår i luften, små yra moln med blått ovanför. GHT 1934, nr 32, s. 6. Martinson GräsThule 46 (1958).
Avledn.: sprallighet, r. l. f. egenskapen att vara sprallig; äv. konkretare: spralligt upptåg o. d. Lidman HusFrökn. 177 (1918). JJ-tomten är en liten yster gubbe, som gärna vill vara med om litet spralligheter då och då. SvD(A) 12/12 1933, s. 7. Lieberath 15år 86 (1935). särsk.
a) motsv. sprallig a. ST 1929, nr 238, s. 12. SvD(A) 1930, nr 189, s. 8. Fransk esprit, operettlynne och burschikos sprallighet förenade sig i hans uppsluppna farsparodier. Rabenius KristinaKlock. 136 (1942).
b) motsv. sprallig b. Det finns avarter inom alla områden, ej minst inom funktionalismen, som ofta framträder som en ganska malplacerad sprallighet. SvD(A) 1930, nr 277, s. 28.

 

Spalt S 10002 band 29, 1985

Webbansvarig