Publicerad 1985   Lämna synpunkter
SPRÄCKA, r. l. f.; best. -an; pl. -or.
Ordformer
(äv. -kk-)
Etymologi
[sv. dial. spräcka; jfr d. sprække, nor. dial. sprekke; (ombildning av SPRICKA, sbst., under anslutning) till SPRÄCKA, v.1; jfr SPRÄCK, sbst.3]
(†) spricka l. rämna l. bräcka o. d.; jfr SPRÄCK, sbst.3 Glaset har fått en spräcka. Lind (1749). Weste FörslSAOB (c. 1817; klandrat).
Ssgr (†): SPRÄCK-HÄLL. = sprick-häll. Rinman 2: 792 (1789). —
-HÄLLA. = -häll. Kalm VgBah. 272 (1746). Rothof 452 (1762).

 

Spalt S 10302 band 29, 1985

Webbansvarig