| Publicerad 1986 | Lämna synpunkter |
SPÄNSTA spän3sta2, v.1 -ade. vbalsbst. -ANDE; -ARE (se avledn.).
1) spänstigt (se SPÄNSTIG 3) löpa l. förflytta sig; träna upp spänsten (se SPÄNST 2), hålla på med spänstövningar l. konditionsbefrämjande övning(ar). Peters kunde alltså (på sin sträcka av stadslöpningen) spänsta iväg med ett betryggande försprång på cirka 100 meter. IdrBl. 1924, nr 55, s. 3. ”Heja Hedlund” låter det också snart (under skidmästerskapet på 5 mil), och upp dyker den välkända vita gestalten, som spänstar uppför branten. Därs. 1925, nr 24, s. 2. (Tränaren) fördömde det knutna spänstandet och talade om slapphet, pendling och balans. Därs. 1935, nr 75 B, s. 11. Lesjöforschefen Lars De Geer spänstar i vardagslag och hade fina testvärden liksom riksdagsman Bertil Jonasson i Ekshärad. DN 1969, nr 275, s. 10.
2) (vard.) i sht mer l. mindre nedsättande: visa l. visa upp l. stoltsera med sin spänst (se d. o. 2); äv. allmännare l. oeg.: (bemöda sig om att) visa sig hurtig l. rask l. oförvägen l. duktig (i ngt); fjädra sig; särsk. i uttr. spänsta med ngt. Man svänger sig med idéer / och spänstar med principer / och med ädel altruism. Svartengren Vårst. 88 (1905, 1912). Så hurrar man för kungen / och spänstar i att festa. Därs. 89. Spänsta = visa sig spänstig, hurtig eller rask i tjänsten; brukas av unga militärer i tal. SoS 1910, s. 223. För resten spänsta berlinarna med att midt under brinnande fejd gripa sig an med ett kolossalt kommunalt företag. SDS 1915, nr 324, s. 10. Spänsta som en modig (dvs. övermodig l. högfärdig) stabosprätt. Holmström LantlSyn. 46 (1936). Spänsta .. (dvs.) ’fjädra sig’. IllSvOrdb. (1955). — jfr SKIT-SPÄNSTA.
SPÄNSTA UPP10 4, äv. OPP4. särsk.
2) (numera föga br.) till 3, refl., i uttr. spänsta upp sig, rycka upp sig. Hvar8Dag Omslagen 17: nr 8, s. 7 (1915). Försök att spänsta upp dig igen bara. Du har ju varit så käck och duktig några dagar. Inte skall du falla ihop igen. Essén Fob. 256 (1919).
Spalt S 10573 band 30, 1986