Publicerad 1989   Lämna synpunkter
STIGBYGEL sti3g~by2gel, r. l. m.; best. -geln (KKD 6: 120 (1708) osv.) ((†) -gelen RP 8: 127 (1640), Hernquist Hästanat. 6 (1778); -glen Rålamb Resa 11 (1658), Florman Anat. 1: 108 (1823)); pl. -glar (HH 2: 27 (1548) osv.) ((†) -gler, äv. att hänföra till sg. -bögla, TullbSthm 24/12 1557, BoupptSthm 4/2 1668, s. 347); förr äv. STIGBÖGLA, r. l. f.; best. -glan; pl. -glor (Stiernman Com. 1: 518 (1607), Sahlstedt 152 (1757)) l. -gler (se ovan).
Ordformer
(steff- 1557. steg- (steeg-, -gh-) 1548—1896. stege- 1637. stegel- 1676 (felaktigt för steg-). stif- 1797. stig- (-ij-, -gh) 1558 osv. stij- 1573. -bogeln, best. 1780. -boglar, pl. 1548. -bogler, pl. 1557. -byell 1707. -bygelen, best. 1695—1778. -byglar, pl. 1640 osv. -byglen, best. 1658—1823. -bygler, pl. 1668. -byglor, pl. 1607—1853. -bögelen, best. 1640. -böghle 1617. -bögla (-gh-) 1638—1710. -böglan, best. 1654. -böglen, best. 1769—1788. -bögler, pl. 1558—1730. -böglor, pl. 1607—1757. -böjel (-öy-) 1652. -bölar, pl. 1573. böÿlor, pl. 1669)
Etymologi
[liksom ä. d. sti(g)bøyel m. m. (d. stigbøjle), nor. stigbøile, nor. dial. stigbøygel efter t. steigbügel (motsv. lt. stibügel, nl. stijgbeugel), av steigen, stiga (se STIGA, v.3), o. bügel, bygel (se BYGEL)]
1) ridk. om var o. en av de två i stiglädren fästa byglar, som användes ss. stöd för foten vid uppsittning o. ridning; äv. mer l. mindre bildl. Ett par forgylta szmåå Stegboglar. HH 2: 27 (1548). Schroderus Albert. 3—4: 227 (1638; bildl.). När iag sist skref stodo wij rätt färdige till opbrott med den ena foten i stigbygeln. JCederhielm (1708) i KKD 6: 120. Hör hästen til de okynnige, upbindes han kortare, och stegböglarne urspännas, så lättas derigenom sadlingen. KrigVAH 1833, s. 250. Nykter och full, sofvande och vakande är Tataren alltid säker i stigbögeln. Castrén Res. 2: 301 (1847). Gierow i 3SAH LXXVII. 2: 75 (1969; i bild).
2) (i fackspr.) om föremål (l. om figur) som har samma l. liknande form (o. funktion) som en stigbygel (i bet. 1); utom i slutet särsk. om stigbygelliknande upphängningsanordning för trampa; företrädesvis i den i slutet nämnda anv. Pihlström SkeppAflöpn. 1: 25 (1796; om tross slagen mellan två vant l. dyl. att kliva på). KonstNyhMag. 3: 26 (1821; i pl., om upphängningsanordning för trampor i vävstol). JournManuf. 3: 113 (1833; om polhemsknuten). (Vid) Frivolt baklänges .. står (B) i gångstående ställning med böjda knän, händerna bildande ”stigbygel” framför kroppen och armbågen stödd mot det framsatta benet. IdrIMar. 1935, s. 69. Dahlby SvHeraldUppslB 107 (1964; ss. heraldiskt tecken). — särsk. [jfr motsv. anv. i d., nl. o. t.; efter motsv. anv. i nylat. av mlat. stapes, stigbygel; jfr äv. motsv. anv. av eng. stirrup, fr. étrier] anat. i örats trumhåla: likt en stigbygel (i bet. 1) format hörselben som med en benplatta är fästat vid ovala fönstret, dit det överför trumhinnans svängningar. Rosenstein Comp. 274 (1738). Dalman ÅrsbVetA 1827, s. 81 (hos vissa djur). Vibrationerna i yttre hörselgångens luftmassa meddela sig till trumhinnan, samt fortplantas från denna, dels genom luften i trumhålan, dels genom hammaren, städet och stigbygeln. Fock 1Fys. 272 (1853). Husén Psyk. 46 (1954).
Ssgr: (2 slutet) STIGBYGEL- l. STIGBYGELS-BEN. (-bygel- 1889 osv. -bygels- 1889 osv.) anat. stigbygel. Björkman (1889). —
(1) -FJÄDER. ridk. fjäder (se d. o. II 1) med uppgift att öppna stigbygel då ryttare (vid kullridning o. d.) kastas ur sadeln. Wrangel HbHästv. 225 (1885). —
(1, 2) -FORM. (-bygel- 1954 osv.) särsk. till 1: form av l. hos stigbygel. Fornv. 1954, s. 240. —
(1) -FORMIG. (-bygel- 1833 osv.) som har form av en stigbygel. JournManuf. 3: 113 (1833). —
(1) -HERRE. (-bygel- 1908—1913) [sannol. är namnet givet emedan hovmännen bl. a. hade till uppgift att följa sultanen vid stigbyglarna då han var till häst] (om förh. under det turkiska sultanatets tid) om var o. en av fyra hovmän som stod nära under sultanen. KKD 4: XXXIII (1908). KFÅb. 1913, s. 319. —
(2) -KOPPEL. (†) polhemsknut l. universalkoppling med två l. flera sinsemellan förenade axlar. JournManuf. 3: 114 (1833). —
(1) -KRAMPA. ridk. krampa (se krampa, sbst.2 4) som förbinder stigbygel med stigläder, stigläderskrampa. Hamilton Ridn. 28 (1923). —
(1) -LYKTA. (förr) lykta (se lykta, sbst.2 1) avsedd att fästas på stigbygel. TIdr. 1895, julnr, s. 10. —
(1) -LÄDER. (-bygel- 1885) ridk. stigläder. Wrangel HbHästv. 250 (1885). —
(1) -LÖS. (-bygel- 1749) (numera bl. tillf.) som saknar stigbygel l. stigbyglar. Lind (1749; under bügel-los). —
(1) -MAKARE. (-bygel- 1669 osv.) (förr) person (hantverkare) som yrkesmässigt tillverkade stigbyglar. Risingh KiöpH 95 (1669). —
(2 slutet) -MUSKEL. (-bygel- 1905 osv. -bygels- 1801 osv.) [jfr t. steigbügelmuskel] anat. om den muskel som reglerar spänningen i stigbygeln. Schützercrantz Walter 85 (1801). —
(2 slutet) -PLATTA. (-bygel- 1922 osv.) anat. om den benplatta medelst vilken stigbygeln är fäst vid ovala fönstret. 2NF 34: 172 (1922). —
(1) -REM. (-bygel- 1749 osv. -bygels- c. 1817 osv.) [jfr t. steigbügelriemen] ridk. stigläder; jfr stigrem. Lind 2: 862 (1749). SoldIHäst. 1942, s. 42. —
(1) -SPÄNNE. (-bygel- 1885 osv.) ridk. spänne för avpassning av stiglädrets längd. Wrangel HbHästv. 289 (1885).

 

Spalt S 11717 band 30, 1989

Webbansvarig