| Publicerad 1989 | Lämna synpunkter |
STILIG sti3lig2, adj. -are. adv. -T.
I. ss. senare led i ssgr., motsv. STIL, sbst. II 1: som har l. kännetecknas av l. är skriven l. tryckt med sådan l. sådan stil angiven l. antydd i förleden, -stilt; jfr STOR-STILIG. (jfr: (I en ny tysk språklära) borde alla regler, om ock aldrig så finstiliga, vara numrerade. PedT 1893, s. 413).
II. [ä. sv. slang stilig, vacker, elegant, fin, sprättig, snobbig, bra, trevlig] motsv. STIL, sbst. III 1—4. Anm. Med avs. på brukligheten i ä. tid jfr nedan anförda språkprov. Ordet stilig gläder sig som bekant åt en ärad plats i skolgossens och skolflickans knappa ordförråd. MeddSlöjdF 1892, s. 5; jfr 1, 2. Man (kan) omöjligen få höra en nittiåring, men väl en nittonåring finna något vara väldigt stiligt. Kock SpråkFörändr. 7 (1896); jfr 1. När professor Dietrichson (som var norrman men utövat skriftställarverksamhet på svenska) uti sin föreläsning i stället för det svenska, stilren, stilriktig, gång på gång använde ordet ”stilig” rätt och slätt, ruskade Scholander sitt mäktiga hufvud och sade: ”Brrr! Fult och osnyggt är det, men användbart.” Ahrenberg Männ. 2: 263 (1907); jfr 1. Ord som ”stilig”, ”väldigt”, ”pampigt” funnos icke i överstinnans vokabulär, om de också börjat tränga in i hennes barns. Krusenstjerna Fatt. 2: 443 (1936); jfr 1, 2.
1) motsv. STIL, sbst. III 1—3, om ngt sakligt (se dock b; jfr vidare 2 a (slutet)): som är i överensstämmelse med l. är riktig med hänsyn till rådande l. ngns personliga stil l. den l. den stilen l. som har l. representerar l. kännetecknas av ren l. oblandad l. oförfalskad stil, stilenlig, stilriktig, stilren; äv. (o. numera bl., ngt vard.) motsv. STIL, sbst. III (3 ,) 4, dels: som har l. kännetecknas av stil l. är i överensstämmelse med (uppfattningen om) rätt l. god stil l. smak l. som det är stil l. klass på (o. därför uppskattas l. gillas), särsk. liktydigt med: stilfull, dels (o. i sht) övergående i allmännare bet.: utomordentlig l. ståtlig l. pampig l. präktig l. utmärkt o. dyl. l. flott l. elegant l. snygg l. snobbig l. snofsig l. snitsig l. chick l. (verkligen) fin l. bra o. d. (stundom äv. närmande sig l. övergående i bet.: gentil l. frikostig); äv. ss. adv. (se särsk. a). Anm. till här nedan anförda språkprov. Se äv. de ovan under II redovisade språkproven. Tycker inte fröken, att min nya käpp är ”stilig”? — Jo, den harmonierar med er sjelf; den är vriden. SöndN 1875, s. 162. (Jag) skall .. se på en ny façon på krinoliner, som skall stå ut så stiligt baktill. De Geer Lillie 31 (1880). Skulle du icke behöfva köpa dig en stilig vårkappa? Strindberg Brev 3: 19 (1882). Vi ska lemna droskan här och gå resten af vägen, föreslog Vahlin .. Det är mycket stiligare än att åka upp (till konsulns villa). Tavaststjerna Inföd. 60 (1887). Från Almqvist & Wiksells boktryckeri överlämnades en stilig bukett nejlikor. UNT(A) 1943, nr 67, s. 1. Till majorskan fru Stjernström. Samtliga trotjänare i firman A. J. Burn, tackar hjärtligt för den stiliga gratifikationen och det angenäma samkvämet. SDS 1946, nr 120, s. 5. År 1899 öppnades .. (Dala-Hälsinglands järnväg) för trafik med invigning och högtidligheter. Vi ynglingar begapade de stiligt uniformerade konduktörerna och lokförarna. Järnvägsminn. 62 (1952). — jfr O-, UR-STILIG. — särsk.
a) ss. adv., i vissa anv.
α) bestämmande ett rörelseverb (särsk. dansa), betecknande att person rör sig (särsk. dansar) på ett stilfullt l. ståtligt l. flott l. elegant sätt. Hon tyckte, att truppen marscherade så stiligt. Jag ser på ditt danskort, att du dansade två danser med kapten Lagerskiöld. Han dansar väl vådligt stiligt, du? Edgren Lifv. 1: 82 (1883).
β) (ngt vard.) ss. bestämning till låta (se d. o. II 6 b), i opers. uttr. (jfr b, c) betecknande att ngt hörs l. tycks l. verkar (vara) förträffligt l. gott o. väl l. (utomordenligt) bra. Det där låter ju stiligt men går det att utföra? SvOrdb. (1986).
b) närmande sig l. övergående i bet.: storsint l. ädel l. nobel (stundom äv.: (ytterst) snäll l. vänlig l. bussig); äv. närmande sig osv. bet.: (ytterst) duktig l. oförskräckt l. modig l. (ytterst) aktningsbjudande l. beundransvärd l. berömvärd; dels om ngns agerande l. uppträdande o. d., dels i det opers. uttr. (jfr a β, c) vara stiligt (gjort) (av ngn), dels i utvidgad anv., om person (jfr 2), i uttr. vara stilig som (gör det l. det o. d.). Var inte det här (dvs. att en engelsman imiterade polsk brytning så att omgivningen blev duperad) stiligt gjordt? Brunius Chesterton MannTorsd. 64 (1908). Jag tycker Dagmar är stilig, som reser i alla fall, fast nog blir det konstigt här hemma. Jennings Solstr. 15 (1919). Det (dvs. att efter 40 år utomlands alltjämt tala god svenska) tycker jag är stiligt av en man, som levat halva sitt liv i sådan isolering. Funch o. Wettergren Hawaii 122 (1934). Det var ju snällt att du delade med dig, men det hade varit ändå stiligare, om du genast upplyst mig om misstaget. Palmborg SvårhBarn 95 (1935). Utomordentligt! Det (dvs. att ha kunnat låta bli att dricka sprit) är verkligen stiligt gjort. Hammarling Wodehouse Åska 111 (1936). Det var stiligt gjort av dig att ta skulden på dig. SvHandordb. (1966).
c) (vard. l. slangfärgat) ss. predikativ till vara, i uttr. (med opers. (jfr a β, b), i sht formellt, subj.) betecknande att ngt (särsk. i egenskap av att representera l. vara uttryck för en frejdig l. orädd l. självsäker o. d. inställning l. attityd) är (i) ngns stil (se STIL, sbst. III 3 c, 5 i γ); äv. i uttr. (av ovan angivet slag) närmande sig l. övergående i att enbart beteckna ngns (höga) uppskattning l. gillande av ngt (i sådana uttr. särsk. liktydigt med: fint l. storartat l. ”toppen”). Jag tycker det skulle vara så stiligt att ha dammen här! ropade hon. Siwertz Varuh. 74 (1926). Först ville jag bli revolutionär, därför att jag tyckte det var stiligt, någonting à la Robin Hood. Hellström Kärlek 360 (1942). Varför ville Maj så gärna, att han skulle vara rik? Det var nog inte bara för presenternas skull. Hon tyckte också att det var stiligt med mycket pengar. Hedberg VackrTänd. 169 (1943). Tänk dig att bo i en lägenhet som ingen annan har bott i, det är stiligt. Claesson Sann. 95 (1970).
2) motsv. STIL, sbst. III 4, om person (se dock a (slutet); jfr vidare 1 b), dels (se a) i fråga om yttre stil, dels (se b) i fråga om inre stil.
a) som har l. kännetecknas av ett (intagande l. imponerande) stilfullt yttre, i sht använt om person (i sht man) vars yttre präglas av hög växt, stilfull kroppshållning o. ett estetiskt tilltalande ansikte (särsk. liktydigt med: ståtlig, flott, om kvinna äv.: parant); stundom äv. dels allmännare, närmande sig l. övergående i bet.: snygg l. vacker, dels i överförd anv., om ngns figur l. utseende o. d. Anm. till här nedan anförda språkprov. Se äv. de ovan sp. 11765 under II redovisade språkproven. Nu är flickan rik och ”stilig”, mannen har god samhällsställning .. och så är saken afgjord (osv.). Idun 1888, s. 96. Lövenhjelm .. har i alla fall en stilig figur. Karlfeldt Bang Tine 136 (1902). Han var som man brukar säga en stilig karl. Många ansågo honom till och med vacker. Wester Aksakov Fam. 42 (1911). Den begåvade .. och mycket, som damerna då sade, ”stilige” Hjalmar Bennich. Laurin Minn. 3: 131 (1931). Naturligtvis var hjältinnan (i teaterpjäsen) i hemlighet fortfarande kär i sin förste man, han var eller var åtminstone avsedd att vara mycket stiligare (än den andre). Hedberg Räkn. 162 (1932). En sådan stilig kvinna — och nu en slav under sitt spritbegär. Trolle O’Neill LjuvUngd. 95 (1936). Den unge Gustaf Mannerheim framträder som en trevlig, stilig, charmant karl. DN(A) 27/11 1964, s. 4. jfr O-, UR-STILIG. särsk. i utvidgad anv., om (utseende o. d. hos) djur, särsk. liktydigt med: ståtlig, grann. Hela utseendet stiligt och rörelserna goda (ger 10 poäng vid bedömning av ayrshireboskap). Nathorst Husdj. 2: 146 (1893). (Snöskatungen) var en riktigt stilig fågel med sin rostgula, svartfläckiga strupe, sin hvita mage och sina svarta vingar. Beskow Greta 62 (1901).
b) (vard.) som har stil, som det är stil på (se STIL, sbst. III 4 c); numera bl. attributivt (i sht med huvudord betecknande ungdomar), o. i denna anv. närmande sig l. övergående i bet.: (verkligt) fin l. bra l. präktig l. trevlig (förr äv. i bet.: som det är ruter i (se RUTER, sbst.2 2), duktig, flink l. dyl.); i attributiv anv. förr äv. (anträffat bl. om skolelev): som är i överensstämmelse med vad som är populärt l. i ropet l. högsta mode; förr äv. i predikativ anv. (anträffat bl. i uttr. bliva stilig, få stil l. pli l. hyfs på sig). Anm. till här nedan redovisade språkprov. Se äv. de ovan sp. 11765 under II redovisade språkproven. Nog finns det, trots allt klank, mycket stilig ungdom nu för tiden. Nog behöfver hon ut i verlden för att blifva stilig. Lagerlöf Brev 1: 17 (1885). (Mannen som just förlovat sig kommer att få) en söt liten hustru, som går och gör det trevligt. Och små barn! Ja, de får en stilig mamma! Nordensvan Lek 174 (1887); möjl. till a. Stilig .. (dvs.) treflig. WoJ (1891). Hvarje passabelt stilig skolaris bar i fickan en liten dosa fylld med dubletter (av sigill), afsedda att tuskas (dvs. bytas) bort mot andra. Lagus Pojk. 143 (1904). (Sv.) En riktigt stilig flicka (t.) ein Blitzmädel. Klint (1906). Stiliga ungdomar. SvHandordb. (1966). jfr O-STILIG.
Spalt S 11764 band 30, 1989