Publicerad 1989 | Lämna synpunkter |
STILL stil4, adv. o. adj. oböjl.
1) = STILLA, adj. o. adv. 1; numera i sht i c—f. Nu skall Fritihiof lofva / bli här i vinter still. Tegnér (TegnS) 4: 81 (1825). Hundra år och hundra år / och hundrade år därtill! / Kungalund, fast tiden går, / du ståndar stolt och still. Karlfeldt FridLustg. 37 (1901). Granqvist Öd. 100 (1910). — särsk.
a) = STILLA, adj. o. adv. 1 a, b. Mildt Vestan öfver månskenstaflan andas, / Än yr och rusig, än förrädiskt still. Nicander Hesp. 146 (1835). Oceanen var still, endast krusad af den lätta brisen. SDS 1896, nr 550, s. 3. Det blef med ett så / andlöst still, / en gren blott svängde / af och till. Ekelund Syn. 106 (1901). Här var lä, och här var luften still. Asplund Harl. 85 (1915). Natten faller vindlöst still och tät utöver byarna. Jansson o. Vennberg Dikt. 15 (1920).
b) = STILLA, adj. o. adv. 1 c. Kom(mando-)ordet Still! (hejdar rörelsen). Ling Regl. 29 (1836). Still, pudel, ränn ej fram och till baka! Rydberg Faust 36 (1876). Still, säger ja! Östergren (1946).
c) = STILLA, adj. o. adv. 1 f; numera i sht i anv. motsv. STILLA, adj. o. adv. 1 f β o. γ; äv. bildl.; förr äv. i uttr. hålla still med ngt, = STILLA, adj. o. adv. 1 f γ α’. Palmchron SundhSp. 404 (1642). Den som då (trots upprepade frestelser) wandra will / Uthi Gudsfrucktans wägar / Han håller sig helt still / Ej länge dröja plägar. Lagerström Bunyan 1: 109 (1727). Är mars trogen vid plogen, håller april honom åter still. AntT VII. 2: 29 (1883; enligt Sibyllæ Spådom). Bussen .. skulle just starta. Då skrek jag till och hejdade den .. Busschauffören höll still och frågade vad det var. Olsson Källa 179 (1971).
d) = STILLA, adj. o. adv. 1 g, i uttr. ligga still; äv. bildl. Doch han (dvs. friaren) förplichtad blifr’ att liggia still still still, / och aldrig röra sig förn Jungfrwn sielfwer will. CupVen. B 3 b (1669). Ligg still, Ellida, / ty Frithiof är fredlig, han vill ej strida. Tegnér (TegnS) 4: 29 (1825). Täm det grymma krigets wilda ande / Att det, ett lejon likt ur handen matadt, / Må ligga still i ro wid fridens fot. Hagberg Shaksp. 2: 327 (1847). Alving HemBäst 19 (1948).
e) = STILLA, adj. o. adv. 1 h, i uttr. sitta still. Jägaren ropte: ”Min flicka, sitt still, / Fågeln af handen nu skjuta jag vill.” Atterbom LÖ 1: 34 (1824). Sitt still på stolen! SvHandordb. (1966).
f) = STILLA, adj. o. adv. 1 i, i uttr. stå still. Ej lärer Gud, som är så blid, / Sin dörr i dag tilsluta. / Nej: kallar han så stat ej stil. SionSång. 1: 16 (1743). Hvad som står still förruttnar. Tegnér (WB) 7: 169 (1834). Hennes händer famlade upp mot bröstet, hejdade sig som alltid, darrade, stodo still. Hallström El. 50 (1906). Staden (Falköping) stod still i utvecklingen. HT 1946, s. 319. Bandet (i fabriken) stod still. Karnstedt Slamf. 199 (1977); jfr STILLA, adj. o. adv. 1 i γ. — särsk.
α) = STILLA, adj. o. adv. 1 i δ; äv. opers.; äv. bildl. Det står still i luften, och sekelslutet går in: man väntar nytt! Strindberg GötR 6 (1904; bildl.). (Älvan) sjöng en visa så skön, att den strida strömmen stod still. Stenring Otyg 52 (1931).
β) bildl., = STILLA, adj. o. adv. 1 i ε slutet. Mitt förstånd står stilla (still). Björkman (1889). Ett ögonblick stod det still i hjärnan på mig. Sörensen Hollywood 123 (1932). Tänker han på den väg han gått, står tanken still. Forssell Röst. 28 (1964).
g) (†) i uttr. still verk, betecknande att ngt står stilla; jfr STILLA, adj. o. adv. 1 k. Hijtt wtt (till Kexholm) för tidender höres ike anned ähn still wärk, gud Lathe så Lenge ware. UrkFinlÖ I. 2: 96 (1597; i handl. rörande klubbekriget); möjl. ssg.
2) = STILLA, adj. o. adv. 2; numera nästan bl. i uttr. tiga still, = STILLA, adj. o. adv. 2 a. Tÿ giffuer nu liudh och warer still / Och hören huadh Konungen seÿe will! Holof. 2 (c. 1580). Sextusen år har Döden tegat still. Leopold 2: 167 (1794, 1815; bildl.). För tonernas lek tiger ulfven still, / jag tämjer den skygga hjort. Melin Prins. 35 (1885). Moberg Rask. 121 (1927). — särsk. i uttr. (var plåga har sitt skri för sig,) men hälsan tiger still o. i härtill bildade uttr. Hvar plåga har sitt skri för sig, / Men helsan tiger still. Geijer Skald. 13 (1811, 1835). Var smärta har sitt skrik, blott lyckan tiger still. HågkLivsintr. 12: 53 (1931). Den friske igenkänner ju sin sunda kropp på att den tiger still. Hedberg VackrTänd. 46 (1943).
3) = STILLA, adj. o. adv. 3 a—c. Få tu man Drängen Yxen i hand, / Martius wijsar Skogar och Land, / Hwilke han rödia lijder rätt still. Arvidi 161 (1651). Min slummer du stör ju: / Var sedig, var still du! Atterbom LÖ 1: 318 (1824). I källarn saktas larmet, / Det blir helt still; / Den hand, som knifven höjde / Till dråp, ej stöter till. Bååth GrStig. 43 (1889). Förbi är dagen, kvällen still. Hedberg HemSång. 60 (1922). Min hustru och min pojke / som sova gott och still. Selander Stad. 28 (1926). Att bedja, det är kraften att försaka, / Att mitt i stormen vara trygg och still. Ps. 1937, 340: 3.
4) (†) i uttr. allt still, alltjämt, fortfarande; jfr STILLA, adj. o. adv. 4. Uthij dessa (spanska) lantschapper holla de alt still medh kriegs vessendet. OxBr. 11: 562 (1628).
5) [sannol. utlöst ur sv. dial. (Norrl.) stillmolallen, stilmodallen, stillmolanne allen m. m. (se STILL-MOL); det är ovisst hur denna anv. uppstått] (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) ss. förstärkningsord: alldeles l. helt; i uttr. still allena, helt allena, mol allena. Jag minns, då Lass drog timmer en hel vinter still allena i Kölen. Carlsson GlestGård. 198 (1943).
Spalt S 11776 band 30, 1989