Publicerad 1991   Lämna synpunkter
STOLTELIGEN stol3telig2en l. STOLTELIG -lig2, förr äv. STOLTELIGA l. STOLTLIGEN, adv.
Ordformer
(stolt- (-å-) 1640. stolte- (-å-) 1536 osv. -lig 1897. -liga (-gh-) 1536—c. 1755. -ligen (-gh-) 1640 osv.)
Etymologi
[fsv. stoltelika; motsv. fd. stoltelighe (d. stoltelig, i ä. d. äv. stolteligen), mlt. stoltliken, stolt(e)lik, ä. t. stoltlichen; avledn. av STOLT]
(numera bl. ålderdomligt, i vitter stil) stolt (se d. o. 5); äv. med tanke på skrytsamhet l. övermod l. högmod; jfr STOLTSLIGEN. Herren förstöre .. the tungor som stolteliga tala. Psalt. 12: 4 (öv. 1536). The Smolensiske .. vthstodo Belägringen, och .. förhindrade Fienden, som the aff Murarna vthur Staden wäl kunne åskåda, mycket stålteligen sigh häfwa aff sin Framgång och Lycka. Widekindi KrijgH 217 (1671). (T.) Stoltziglich .. (sv.) högmodeligen, stolteliga. Lind (1749; under stoltziglich). Och jägarn han blistrar så stoltelig (när han skjutit räven) / och tänker: ”Nu hafver jag rogat mig”. Fröding NyttGam. 64 (1897). Samma en som stolteligen går omkring i nya kängor, som sitta hårdt åt och trötta foten .., han kräfver (osv.). SvD(A) 14/6 1917, s. 2.

 

Spalt S 12118 band 31, 1991

Webbansvarig