Publicerad 1991   Lämna synpunkter
STORTA, f.
Etymologi
[liksom t. stort, m. av it. storta, f., krumhorn, samhörigt med storto, vriden, av lat. extortus, p. pf. av extorquere, av ex- (se EX-) och torquēre, vrida, förvrida, liksom bl. a. t. drechseln, svarva, till en utvidgning av den rot som bl. a. föreligger i lat. terere, riva, o. i TRÖSKA]
(†) krumhorn. Fioler, Dulcian, och Storta, Symphoni, / Pandurer och Regal, och Lutor klinga frij. Stiernhielm Fägn. 107 (1643, 1668).

 

Spalt S 12466 band 31, 1991

Webbansvarig