| Publicerad 1993 | Lämna synpunkter |
STRÄCK sträk4, sbst.6, n. (Bellman (BellmS) 11: 126 (1792) osv.) l. (numera nästan bl. i bet. 1 o. 8) r. l. m. (Skogman Eug. 1: 44 (1854; i bet. 8), SvSkot. 1927, s. 139 (i bet. 1), osv.); best. -et resp. -en.
1) garv. motsv. STRÄCKA, v. I 1: sträckbarhet, töjbarhet, tänjbarhet. Taga sträcken ur skinnet. SvSkoT 1927, s. 139. Form 1934, s. 183.
2) motsv. STRÄCKA, v. I 4, om förhållandet att ngn l. ngt är l. hålles sträckt; särsk. (med.) i fråga om att lem l. kropp i medicinskt syfte hålles i sträckt läge (äv. konkret, om sträckanordningen). Med min fot i ängsligt sträck. Bellman (BellmS) 11: 126 (1792; skalden lider av gikt). (Det knopade) ögat (på tågvirket) tränsas .. med tagelgarn, hvarefter det sättes i sträck på tärsen. Frick o. Trolle 39 (1872). LbKir. 1: 566 (1920; konkret). Lindskog o. Zetterberg (1981). — jfr MOT-, ROTATIONS-, SPIK-, TVÄR-STRÄCK m. fl. — särsk. i det bildl. uttr. stå i sträck, vara pressad, befinna sig i en svår l. pressad l. spänd situation o. d. Tegnér Brev 10: 238 (1843).
3) gymn. motsv. STRÄCKA, v. I 8 (a), om förhållandet l. handlingen att sträcka på l. sträcka armarna rakt uppåt. LGBranting 1: 62 (c. 1860). Thulin Gymn. IV. 1: 27 (1935).
4) (†) motsv. STRÄCKA, v. I 12, i uttr. en tegelsten på sträck, en tegelsten som ligger ss. sträcksten (se d. o. 2). VetAH 1772, s. 365.
5) motsv. STRÄCKA, v. I 12, konkret, om ngt långsträckt; sträng l. dyl.; ss. senare led i ssgrna KÖL-, TÅNG-STRÄCK.
6) (†) motsv. STRÄCKA, v. II 2 b, i uttr. ha långt sträck, om häst: ha förmåga att sträcka ut ordentligt (se STRÄCKA UT II 1). Weste FörslSAOB (c. 1817).
8) sjöt. motsv. STRÄCKA, v. II 5, i fråga om segling, om förhållandet att man kan sträcka; särsk. i uttr. ha sträck, ha möjlighet att sträcka, ligga på sträck, segla gm att sträcka. Ekbohrn NautOrdb. (1840). Vinden hade dragit sig på nordnordvest, och gaf oss temligen god sträck upp emellan bankarne. Skogman Eug. 1: 44 (1854). Wrangel SvFlBok 6 (1897: hade). Med ihärdigt arbete, natt och dag knogade vi oss .. framåt, begagnande hvarje liten skiftning i vinden till att få sträck på endera bogen. VFl. 1911, s. 95. SvKryssKlÅ 1935, s. 132 (: ligga). Rydholm (1967: ha).
Spalt S 12954 band 31, 1993