| Publicerad 1993 | Lämna synpunkter |
STRÄVIG strä3vig2, adj. -are. adv. -T.
1) (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) om person: kraftig, stark. Hans mor befarade att .. (den sextonårige sonen) inte var strävig tillräckligt för torvvagnen. Moberg Sold. 225 (1944). Deras ungar fordrade bröd, om de skulle bli sträviga och genomleva vintern. Dens. Invandr. 475 (1952).
2) (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) om kost l. mat: som ger kraft l. styrka, kraftig (se d. o. 5 a), näringsrik; äv. ss. adv. Pojkarna ska äta strävigt. Di som växer. Moberg Sold. 123 (1944). Dens. DinStund 126 (1963; om kost).
3) (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) sträv (se STRÄV, adj. 2); äv. i överförd l. mer l. mindre bildl. anv. (jfr STRÄV, adj. 3, 4). (Göternas) seder hafva .. varit något sträfvoge och osmidige. LPetri Kr. 13 (1559). UHiärne Vitt. 79 (1664; om växten starr). Wid sången anmärktes, at den som har sträfwog eller skårrande röst bör siunga sagtare. KulturbVg. 1: 24 (1774). Knappast skulle man vänta, att denne ”sträfvigt sublime” man, såsom Oxenstjerna i ett bref till Leopold kallar honom (dvs. A. G. Silfverstolpe), äfven hade anlag för skaldekonsten. Ljunggren SVH 2: 399 (cit. fr. c. 1800).
4) (numera mindre br.) strävsam (se d. o. 1), energisk l. flitig l. envis o. d.; anträffat bl. dels om växt, dels i uttr. strävig till ngt, strävsam osv. i fråga om att försöka uppnå ngt, dels ss. adv. Haffuer han .. oss ganske stræffwith formanath .. att betthala honum her Stens gæld. G1R 4: 105 (1527). (Lybeckarna) ære oss alth for stræffuige tijl theris egen profecth oc formärningh. Därs. 116. Inne i talldungarna strävig pyrola. Johansson RödaHuv. 2—3: 279 (1917). jfr EN-STRÄVIG.
5) (numera mindre br.) strävsam (se d. o. 2), arbetsam (se d. o. 2), ansträngande, jobbig, hård. Min Sahl(ig) Fader, mätter af dager och vthmattader af sträfwugt arbeete. VDAkt. 1691, nr 237. Därs. (ss. adv.). En skulle aldrig tänka på, hur strävigt allting var, om en bara (osv.). Wærn-Bugge Herrsk. 30 (1926).
6) motsträvig (se d. o. 1), motspänstig, motvillig; äv. dels i fråga om att (gm spänst o. följsamhet) motverka rörelse, liktydigt med: spänstig o. följsam, dels i uttr. strävig (e)mot ngt: numera bl. i ssgrna GEN-, MOT-STRÄVIG. Schroderus Ratich. C 3 b (1614: thetta .. emot Naturen sträffuige Minnet). Då merommälte personer, intet wisat sig sträfwiga, utan wille följa med till staden. VAccisRP 22/8 1732. För at med sträfvig positur kunna följa hästen, fordras at ryttaren är beredd på rörelsens ojemnhet. KrigVAH 1833, s. 252. jfr EMOT-, GEN-, MOT-STRÄVIG.
7) (†) i utvidgad anv. av 6, i uttr. strävig mot ngt, stridande (se STRIDA 3) mot ngt; jfr STRIDIG, adj.1 9. Emoot hwar andre sträffuighe Rådhslagh. Schroderus Pac. 247 (1616). Twänne Principia eller Begynnelser, moot hwar andre sträfwige. Dens. Os. 1: 211 (1635). jfr EMOT-, MOT-, VEDER-STRÄVIG.
1) (†) till 3: strävhet (se d. o. 1); äv. motsv. strävhet 2—4. Linné Diet. 2: 179 (c. 1750). Någon hårdhet i Själen och sträfvoghet i uttalet, at det gnider åhörares öron. HdlVLBibl. 1797, nr 131.
2) till 6: motsträvighet, motspänstighet; äv. (o. numera bl.) ss. senare led i ssgr med bet.: motsträvighet osv. (se en-, gen-, mot-strävighet). G1R 4: 84 (1527). Henne förestältes å nyo huru hon genom sin egen sträfwoghet störtar sig uti yttersta elende. VDP 11/9 1765, § 10. Ehrengranat Ridsk. II. 1: 59 (1836).
Spalt S 13051 band 31, 1993