| Publicerad 1993 | Lämna synpunkter |
STUDDIG stud3ig2, adj. -are. adv. -T.
(vard.)
1) stabil(t byggd), stadig, kraftig; äv. om föremål: (grov o.) bastant. De egensinniga, trotsiga tallarna .. sträckte ut sina krokiga, kraftiga, tjärmättade bångar hotande, hejdande, i ursinne och trängtan. — Gamla studdiga tallar! Lindqvist Herr. 59 (1917). Studdiga kökshanddukar av eget lin ska bli min musik för framtiden. Nordström PatrFörl. 51 (1933). Ett stadsbud, en studdig gubbe van vid kollin och lådor. DN 7/1 1968, s. 10.
2) [specialanv. av 1] om mat: bastant (o. svårsmält). Kolossalt studdig mat. Alving Juv. 172 (1914).
3) om person, i fråga om inre egenskap.
a) stöddig, överlägsen. Jävla brud att vara studdig! Fogelström BorgTr. 318 (1957). Ja ja hoppas herrn ska klara besiktningen, sa ja vänligt, te den studdiga gubben. Men bromsarna era borde nog ses över. DN(A) 27/2 1965, s. 8.
b) bussig, duktig. ”Kristoffer ä’ en studdig grabb”, sade .. (kamraterna), ”för han säger nej till allting.” Janson DBarn 60 (1913).
Spalt S 13148 band 31, 1993