| Publicerad 1993 | Lämna synpunkter |
STURA stɯ3ra2, v.1 -ade. vbalsbst. -ANDE.
1) (i vissa trakter) vara dyster l. trumpen l. surmulen l. vresig l. se dyster l. trumpen osv. ut; sura l. tjura; särsk. i uttr. gå och stura. Han ’gick och sturade ensam’, hvilket ’icke dugde för en bonde’. Zedritz 3: 126 (1855). Köld och snöglopp tura. / Menskor gå och stura. Sehlstedt 3: 196 (1867). Stura .. (dvs.) vara surmulen, se ond ut. Linder Regl. 207 (1886). Där satt han hela kvällen och sturade. Rosberg Granö Altai 1: 284 (1919).
2) (†) röra sig l. gå omkring trögt o. långsamt o. på måfå, irra omkring, lulla omkring. Hur man i verlden än sturar och famlar, / Blir man gift. CFDahlgren 1: 292 (1835).
3) (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) stirra (storögt l. förvånat l. undrande l. sorgset), glo; äv. om ögon. De .. som dermed (dvs. en text fördunklad av främmande ord) ej komma tilwäga, under så mycken större förundran deröfwer hisna och som Boskap stura och råma öfwer en så outgrundelig och obegripelig hemlighet. Lundberg Paulson Erasmus 8 (1728). Tag en lefwande Kråka, och sätt henne om Halsen en Pappers-Kraga .. så komma the andre til en Myckenhet med skri tilsamman, och stura eller koxa på henne. Aken Reseap. 363 (1746). Baron H. sturade, med någon förvåning, på fröken Greta, hostade, drack ett glas vin, och (osv.). Bremer Nina 315 (1835). (Larven hade) ett tjockt huvud med två stora sturande ögon. Forsslund Ving. 148 (1911). Spong Österg. 251 (1926). — jfr BESTURA.
Spalt S 13328 band 31, 1993