| Publicerad 1993 | Lämna synpunkter |
STUSS stus4, sbst.2, r. l. m.; best. -en; pl. -ar.
1) (ngt vard.) hos människa: bak, stjärt, gump, ända. Sitta på sin stuss. Åka utför backen på bara stussen. I år ska byxorna vara snäva över stussen. Westerberg Lefv. 3 (1734). Redan om mårgonen .. begick Holmberg en ohöflighet .. och viste mig blanka stussen (osv.). Kellgren (SVS) 6: 254 (1789); jfr BLANK, adj. 4 a α. Han går och sätter sig uti en puss: / Det är hans sätt att soulageras, / För andar och för anden han kureras / När iglar njuta på hans stuss. Rydberg Faust 116 (1876). På andra sidan förklädeslinningen sköt stussen ut som en liten soffa. Pan 1927, s. 156. Äldre, feta herrar som bullrande slå rockvaktmästaren på skuldran .. som skaka hand med hovmästaren och klappa flickorna i stussen. Rogberg Hustru 146 (1928). Är man (storlek) 42 över bysten och 38 över stussen är problemet inte så stort — en kjol är lätt att sy in. SvD(A) 26/1 1968, s. 5. — jfr BAK-STUSS. — särsk.
a) i ordspr. l. ordstäv. Stort emot stort, sa käringen, vände stussen mot nordanvinden. Ström SvOrdst. 170 (1929). Hur man vänder sig har man den s. k. stussen bak. ÖgD 2/10 1947, s. 8.
b) med särskild tanke på l. (i överförd anv.) om den del av byxa som täcker stussen; byxbak, bak. Siwertz Mälarp. 198 (1911). Av bonden har han kvar sin luva, den stickade rödrandiga halsduken, kalvskinnet i stutsen och storstövlarna. Bergman Loew. 84 (1913). Herr Markurell tog sin sons fiende med ena handen i kragen, med den andra i studsen och slungade honom huvudstupa ett par alnar framåt. Dens. Mark. 171 (1919). Rutiga ridbyxor med innanlår och stuss av skinn. Nilsson TreTerm. 39 (1943).
c) i vissa uttr. i mer l. mindre bildl. anv.
α) (ngt tillf.) sätta eld i stussen på ngn, sätta fart på ngn. Tänk att de depecher och bref, som åtföljde Knorrings sista rapport, så satt eld i stussen på .. (G. IV A.), att han ett, tu, tre! beslöt denna resa. Crusenstolpe Mor. 6: 136 (1844).
β) (†) ha kvicksilver i stussen, ha svårt att sitta stilla länge på samma plats. Som ungdomen intet sitter giärna länge på et rum stilla, utan har; som säjes; qwicksilfwer i studsen; så (osv.). Broman Glys. 3: 833 (1747).
γ) (†) få bly i stussen, få tyngd o. värdighet (o. viss orörlighet i sinnet). (Ryktet) säger, at .. (L. Benzelstierna) ännu icke aflagt alla gåsze griller, och fått det bly i studzen, som slik man bör hafwa. Olsson Herdam. 2: 211 (i handl. fr. 1764; rättat efter hskr.).
2) (ngt vard.) om avslutningen av djurs bakkropp (omfattande lårens övre baksidor, analöppningen o. svansfästet): bakdel, bak. Då .. (tvättbjörnen) förde des mat i munnen, tog han den icke med en hand, som en Apa, utan sittiande på stussen med bägge händerna förde maten til munnen. VetAH 1747, s. 282. Om Stodet är yrt och wildt, står Drängen tilreds med et ämbar kalt wattn, och slår Stodet i stussen. Salander Gårdsf. 67 (1758). Färgen (på rådjuret): Om Sommarn gråbrun, om vintren grå med hvit stuss. Nilsson Fauna 1: 302 (1820). Då stod (grävling)honan och hennes unge utanför grytet. De rörde nosarna puffande. Vände stussarna mot varandra och sneglade grislikt, grislömskt inåt snåren. Rosendahl TystNätt. 112 (1950). — särsk. (†) i utvidgad anv., om bakdel hos insekter. Stussen .. (dvs.) den siste artikeln af bakkroppen, mellan hvilken och sista buksegmentet akterns öppning är belägen. Marklin Illiger 273 (1818).
3) (†) hos fågel: stjärt, gump. Windägg (dvs. ägg utan skal) .. om sådan komma af Östan- eller Sunanwäder, som blåser i stuszen på foglarna; thet är för mig otroligt. Broman Glys. 3: 343 (c. 1740). Stussen på foglar. Lind (1749).
2) till 3, hos fågel: långt bak (nära gumpen) sittande ben. (Foglar) Bakställda ben, stussben, samfota, p. aversi (compedes), ledfogade uti aktern, så att den stående fogelns kropp är fullkomligt upprät. Marklin Illiger 215 (1818). —
(1) -VIDD. vidd runt (bredaste delen av) stuss; i sht i fråga om måttagning till l. mått hos klädesplagg. DN(B) 1949, nr 67, s. 1. Stussvidden mäts på det bredaste stället, ca 25 cm nedanför midjan. StSyHandarbB 37 (1972).
Spalt S 13335 band 31, 1993