| Publicerad 1993 | Lämna synpunkter |
STYGG styg4, adj. -are ((†) komp. -re Lucidor (SVS) 444 (1674); superl. -est Ehrenadler Tel. 623 (1723); -st Lucidor (SVS) 32 (c. 1670), Düben Boileau Sat. 80 (1722)). adv. -T. Anm. I ä. språk användes i sg. obest. äv. (den eg. till nom. m. hörande) formen stygger. RA I. 3: 182 (1593). SionSång. 1: 5 (1743).
A. ifråga om sinnesupplevelse l. inre upplevelse: otäck, avskyvärd; ful o. d.
1) (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) i fråga om sinnesupplevelse: (mer l. mindre starkt) obehaglig l. motbjudande; otäck; vederstygglig; äv. närmande sig l. övergående i bet.: dålig l. svår (se särsk. c, d); äv. substantiverat; i fråga om synintryck utan klar avgränsning från 2. Jer. 50: 38 (Bib. 1541: stygga affgudhar; Bib. 1917: skräckgudar). (De fångna adelsmännen) blefve forvarede i Upsale udi stinkende och stygge fängsle. RA I. 2: 333 (1569). Nu skulle jag sta (och röka tobak) bara för at göra Hans Nåd till viljes, ehuru gement det där stygga tyget smakar. Björn Okände 81 (1791). Kärror äro stundom stygga att åka på. Almqvist Går an 153 (1839). Tvi vale för stort styggt troll! Fröding Stänk 75 (1896). Långt inne i skogen skriade lommarna styggt över svarta tjärnar. Finnilä BortPolcirk. 61 (1917). När jag kom hem förnam jag att jag hade stigit med käppen i styggt, måste avtorka den mot fotskrapan. Gyllensten Lotus 103 (1966). — jfr AN-, OF-, VAN-, VEDER-STYGG. — särsk.
a) (†) i vissa uttr. betecknande bovetesjuka hos får.
b) om (anblicken av) landskap l. naturformation l. byggnadsverk o. d.: som (gm ett hotfullt l. vilt l. ödsligt l. ogästvänligt o. d. utseende) är ägnad att inge känslor av motvilja l. beklämning l. skräck o. d. Widh the stygga becker bodde the, vthi iordkulor och bergsscreffuor. Job 30: 6 (Bib. 1541; Luther: An den grawsamen bechen; Vulg.: In desertis .. torrentium). (Jesus) Leeddes .. til Hoffuudskalla platzen, thet är, til thet styggaste rum j hela werldenne wara kunde. LPetri ChrPina h 3 a (1572). Landet war ödeligit och stygt. Schroderus Liv. 253 (1626). Hisliga kärr och stygga moras. Hiärne 2Anl. 275 (1706). Gamla dagars stygga röfvarfäste / är ett soligt, fridsamt fågelnäste. Gellerstedt Efters. 18 (1891).
c) om väg, passage o. d.: som är i dåligt l. sorgligt l. bedrövligt skick l. som för sin nyttjare är l. ser ut att vara ansträngande l. svårframkomlig l. farlig o. d. KulturbVg. 3: 53 (1756). En stygg gångväg. Saxon Härjed. 16 (1894).
d) om (slag av) väder: mycket dålig l. ruskig. ÖoL (1852). I går och i förgår var här styggt ruskväder. Rydberg Brev 1: 123 (1868).
e) (†) i uttr. hin stygge, djävulen, hin onde. Stiernhielm Herc. 289 (c. 1652, 1668). (En ängslan) grep henne .., såsom hade hon sett hin Stygge sjelf komma. Afzelius Sag. VIII. 2: 361 (1857).
2) (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) ful (motsatt: vacker); äv. dels: ful o. obehaglig l. otäck l. frånstötande, dels med bibet. av kvalitativ värdering: ful o. undermålig, trasig l. ojämn o. dyl. o. (därigm) ful; äv. mer l. mindre bildl. (se d, e); jfr 1. 3Mos. 21: 18 (Bib. 1541). (Människans ”skalkemantel”) är tilhopa stickat aff .. fwlt och stygt .. emne, nemliga, aff fråtzande och drickande (osv.). PErici Musæus 4: 8 b (1582). Dock toge iag, .. / Långt förr en sedig stygg (dvs. kvinna) än en högfärdig skön. TRudeen Vitt. 223 (1689). (Det bör iakttagas) At wäfwen warder jämngoder .. förutan .. långa ändar, stygga kanter, och annat tylikt. Broman Glys. 3: 137 (c. 1730). Hans sidsta Bref war daterat (med förlåf at säja) ifrån Rowen eller Röwen, är där någon Stad i Frankrike som så heter? .. Det äro stygga Namn. Lagerström Holberg Jean 9 (1744). Ja, muntaschen hängde styggt på honom och han såg skygg ut i ögonen. Sjödin StHjärt. 176 (1911). Lagerlöf Höst 85 (1933; om prästrock). Häxan hade en lång stygg näsa. SvHandordb. (1966). — särsk.
a) i ordspr. o. ordstäv. ”Styggt men starkt!” — sa’ fan, satte videhankar i örat på mor sin. Schultz Ordstäf 35 (c. 1865). Det är styggt att syna det ingen vill se. Granlund Ordspr. (c. 1880).
b) (†) i förb. med negation, litotetiskt, för att ange att ngt är mycket gott l. präktigt l. vackert o. d. Ther kom och till Stocholms bryggie / Tije skip, som wore icke styggie. Hund E14 80 (1605).
c) (†) substantiverat, i sht i sg. best. (inom estetiken) ss. beteckning för sammanfattningen av allt ytterligt l. i högsta grad fult l. frånstötande l. dettas idé, det ytterligt osv. fula l. frånstötande. Nog sticker det wäl af; doch blifwer satzen klar / At styggt och skiönt ihop det är ett olikt Par. Runius (SVS) 1: 258 (1713). Det skönas raka motsats, säger (C. A. Ehrensvärd) .., är det stygga. Nyblæus Forskn. I. 1: 316 (1873, 1879).
d) om sår o. d.: som är l. ser ut att vara mer l. mindre farligt l. livshotande; äv. bildl. (Kristus) gaff honom (dvs. döden) ena stygga skråmo j then döda Lazaro. PErici Musæus 1: 244 a (1582). Ett styggt huggsår. Söderström LäkKvacksalv. 110 (1926).
e) mer l. mindre bildl. (jfr d). Jesus giör / Then stygga (dvs. själen) skiön och fager: / En Mästar’ är / Then slikt kan biuda skie. Runius (SVS) 1: 28 (c. 1710). Dalin Arg. 1: 142 (1733, 1754).
3) (numera i sht i vissa trakter, bygdemålsfärgat, o. i vitter stil, ålderdomligt) om ngt mer l. mindre abstrakt (ss. tanke l. föreställning l. tillstånd l. händelseförlopp): som för medvetandet framstår ss. (mycket) obehaglig l. (ytterst) otrevlig l. är ägnad att inge oro l. ängslan l. rädsla, otäck l. ond (se d. o. 9) l. svår l. gruvlig o. d. (Drinkaren) haffuer .. stygga drömer. LPetri Dryck. D 1 b (1557). Den gamla och stygga oseden att under hela Gudstjensten sitta luto och ligga på armarna. KulturbVg. 1: 22 (1782). K[unge]n är nu verkeligen i en stygg dilemma. Kellgren (SVS) 6: 290 (1790). Äldste sonen hade blivit styggt knivskuren. Värmlandshist. 57 (1943). Landssekreteraren var .. kall och hög, och jag har bara ett styggt minne kvar av mitt besök. Pers LärBondTidn. 237 (1948).
B. religiöst l. moraliskt fördömlig l. undermålig l. klandervärd.
4) (numera föga br.) i fråga om religiösa l. moraliska förh., om person l. väsen l. om ngt sakligt (ss. sinnelag l. levnadssätt l. egenskap), starkt fördömande: syndig l. ogudaktig l. okristlig l. orättfärdig; lastbar l. motbjudande l. vämjelig; skamlig l. skändlig; dålig l. usel l. ond. Så behagelig som menniskian war Gudhi .. (före syndafallet), så mishagelig och stygg bleeff hon sedhan. OPetri 3: 534 (c. 1535). Han förde itt stygdt och slemt lefverne. LPetri Kr. 99 (1559). Thet Fostret, som aff sådan stygg Beblandelse (dvs. mellan fraticeller o. våldtagna kvinnor) födt bleff, bleff medh Wåld så lenge släpat omkring, in til thesz thet vpgaff Andan. Schroderus Os. 2: 742 (1635). Armfelt .. gjorde en bestämd skilnad på .. (greve von der Pahlen) och de verkliga mördarna (av tsar Paul I), bröderna Zuboff, som vore ”gement stygga knektar”. Tegnér Armfelt 2: 411 (cit. fr. 1801). Den stygga hedendomen. Sandström NatArb. 2: 255 (1910). — jfr AN-, OF-, VAN-STYGG.
5) (i sht i vissa trakter, bygdemålsfärgat) med tanke på moral o. konvention, om person l. om ngt sakligt (ss. handling l. förhållningssätt l. egenskap), (jämförelsevis milt) klandrande: förkastlig l. klandervärd l. ful l. gemen; osedlig l. oanständig; otillständig l. ohyfsad l. oförskämd; opassande l. olämplig. Stygg’ ord och wärck, fuult samwets solk / Du (dvs. kärleken) lemnar kölds och mörksens Folk. Columbus BiblW E 2 b (1674). (Det finns bland nederländarna) ock så elakt sluder, som i synnerhet then stygga Sedwanan hafwer, at tahla illa och skymptelien om sin Öfwerheet. Brask Pufendorf Hist. 279 (1680). (De) siunga .. skamlöse och stygge wijsor. ÅbSvUndH 58: 103 (1690). Min sann är girughet det allra stygste fehl. ÖB 13 (1712). Där sitta herrarna timtals och dricka, / det är en rök som när elden är lös, / det är för styggt för en anständig flicka. Fröding Eftersk. 1: 127 (1894, 1910). — jfr VAN-, VEDER-STYGG. — särsk. i uttr. (vara) stygg i munnen l. käften o. d., förr äv. bruka en stygg mun, vara ful i munnen (se FUL 4 b slutet). Hon hafwer .. öf(wer)fallit henne .. mz skiälzordh, dher hoos brukandes en stygg mun. UUKonsP 6: 108 (1662). (Trimalchios hustru) är .. stygg i munnen, en riktig sladderskata. VLitt. 1: 505 (1902). Isak var av det slaget, som blev klar i huvut och stygg i käften av brännvin. Malmberg Fångstm. 188 (1924).
C.
6) (i sht i vissa trakter, bygdemålsfärgat, o. i vitter stil, ålderdomligt) om person l. väsen l. djur: som gm sitt hotfulla l. aggressiva l. illasinnade utseende o. uppträdande l. handlande o. d. framkallar l. är ägnad att framkalla starkt l. våldsamt obehag o. oro l. ängslan l. rädsla, otäck l. ond l. ondskefull l. illvillig; äv. i utvidgad anv., om ngt sakligt: som förekommer hos l. kännetecknar sådan person osv.; äv. ss. adv.: på sätt som kännetecknar sådan person(s); stundom svårt att skilja från 1. Stora stygga vargen, i sht skämts. l. allegoriskt. War icke itt leyon j tino hwse, och icke stygg emoot titt hwsfolk. Syr. 4: 30 (öv. 1536). Nu kom åter det stygga (rövar)följet hop med honom angående de tilsagde penningarna (dvs. den utlovade lösepenningen). Kempe FabritiiL 49 (1762). En dag kom han i skogen med stygga ögon .. Och han talade stygga ord till skogens prinsessa. Beskow SvBarn 10 (1896). Karlen .. blef likblek och stygg af ondska. Lagerlöf Jerus. 2: 214 (1902). Moberg Rid 40 (1941; om leende). Han .. stirrade styggt på mej en lång stund. Gyllensten Huvudsk. 123 (1981).
7) avsiktligt o. illasinnat ovänlig l. fientlig l. elak (se d. o. 8) l. argsint; olydig l. genstörtig l. vanartig; i sht om barn; särsk. i uttr. vara stygg (e)mot ngn, vara avsiktligt osv. ovänlig osv. mot ngn. (Eng.) This cross wench has brought me no water, (sv.) thenna stygga pigan har intet gifwit mig något watn. Kullin EngGr. 60 (1744). En af mina små systrar .. förklarade .. att det var mycket roligare att läsa om stygga barn än om snälla. De Geer Minn. 1: 23 (1892). Hon pikar mig och är stygg mot mig mitt under ett vänligt sätt. Beskow AgnFolkvL 170 (1933). Grosshandlarn är stygg mot frun. Hedberg DockDans. 46 (1955). — särsk. skämts. l. förbleknat, ofta: odygdig l. okynnig l. tjuvpojksaktig l. skälmsk; särsk. i utrop, övergående i bet.: otäck l. dum. Kommer jag ner i dälden .. hör jag Mariana skrika, i fullt språng undan en liten groda, som den stygga Moritz kastat efter henne. Björn Besynn. 12 (1792). Det är styggt att inga klädstånd äro öppna i dag, sade Frun. Cederborgh OT 1: 32 (1810). Lyft .. undan det stygga trädet (från fönstret); man kan ju knappt se hvarandra. Topelius Fält. 4: 256 (1864). Fy, den stygga stenen slår dej. Johnson Här 246 (1935).
8) (†) om person: som känner avsky l. (stark) motvilja, i uttr. vara stygg åt ngt, känna avsky för osv. ngt. Jag är af hjertat stygg deråt (dvs. åt godtycket i statsutskottet) — och önskar mig lång väg från alltsammans. Stenhammar Riksd. 2: 80 (1840).
(1) -MÄLL. [växten är något illaluktande] (†) växten Chenopodium hybridum Lin., lönnmålla. HushJourn. 1785, apr. s. 385. —
(1) -SKORV. (†) av vissa svampar (särsk. svampen Achorion Schoenleini Remak) förorsakad skorv (se d. o. 1), ondskorv, ”favus”; jfr ful-skorv. Schultze Ordb. 4216 (c. 1755). —
-TYG. (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) styggt otyg.
2) till 3, i sht i folktron, i sht koll.; jfr otyg c. Landsm. 6: CXLIV (1886). HågkLivsintr. 9: 106 (1928; om förh. på 1800-talet).
3) till 6, 7, om bakslug l. illistig l. finurlig l. rävaktig tanke l. plan o. d., sattyg l. rackartyg. SvKennelklT 1893, s. 23. —
(7 slutet) -UNGE. odygdigt l. okynnigt barn; rackarunge l. filur l. spjuver l. kanalje o. d.; äv. om (ung) människa som gm sitt sinnelag o. d. väcker vrede l. upprördhet o. d., satunge (se d. o. 1, 3); i sht i tilltal. Envallsson Nybygg. 36 (1783; om ung kvinna). Din lilla styggunge. Blanche 1846—1946 38 (1847).
2) (†) till 2: fysiskt obehaglig l. ful l. frånstötande l. motbjudande kvinna l. flicka, otäcka; äv. bildl. Dahlstierna (SVS) 249 (c. 1696). Kolmodin QvSp. 2: 153 (1750; bildl.). Stygga .. (dvs.) Ledska. Schultze Ordb. 5170 (c. 1755). Auerbach (1913).
3) (i sht i vissa trakter, bygdemålsfärgat, o. i vitter stil, ålderdomligt) till 6: otäck l. ond l. syndig l. lastbar l. usel kvinna l. flicka; otäckt l. ont (hon)djur l. kvinnligt väsen; otäcka; förr äv.: otäck l. lastbar l. usel man; äv. bildl. Sadhe hon sigh wähl kändt den styggan (dvs. en musiker), men intet hafwa till beställa medh honom. ConsAcAboP 5: 62 (1680). Efter kånans Maries ord har Alenii kokerska Kirstin Larssdotter skaml(igen) på gatan uthropat h(ustru) Helena, för piällor, tiuf och stygga. UUKonsP 14: 283 (1681). Roman Holbg 56 (1746; om markatta). Stygga .. (dvs.) fulpiska. Schultze Ordb. 5170 (c. 1755). Snoilsky (1879) i 3SAH 42: 273 (bildl., om poesien). Det var en stygga, missunnsam och snål. SvFolksag. 2: 94 (1939). Sandgren Skymn. 2: 76 (1946; i sg. best., om huldran).
4) (vard.) till 7: elak l. argsint kvinna l. flicka l. (hon)djur; äv. oeg. l. mer l. mindre bildl. Den styggan gifte sig med mig, endast för at äga det nöjet, at fritt få förarga mig hwar tima och stund. Ekelund Fielding 213 (1765). Är hon en så hetlefrad stygga som man säger? Hagberg Shaksp. 7: 186 (1849). särsk. till 7 slutet, skämts. l. förbleknat. Modée FruR 45 (1738). ”Du är lika qvick som söt, din lilla stygga,” sade hennes nåd och kysste sin dotter .. på pannan. Blanche Tafl. 1: 241 (1845). (Till en katt:) Fy din stygga, åt du upp flugan också? Sjödin StHjärt. 9 (1911).
Ssg (†): stygge-tacka. [möjl. istället ssg med stygg, adj.] till stygga, sbst. 3, nedsättande, om förment otäck l. ond l. illvillig (o. trollkunnig) kvinna. Elsa råkade ofrivilligt stöta till honom .. Trå dig, du styggetacka .. skrek pojken förbittrad efter henne. Björlin Elsa 47 (1879). —
STYGGDOM, r. (i sht i vissa trakter, bygdemålsfärgat, ålderdomligt) till 1, 4, 6: egenskapen l. förhållandet att vara stygg; särsk. konkret(are), om utslag l. yttring av sådan egenskap osv. Den tiomila ödemarken med dess faror och styggdom. Persson Björnh. 11 (1918). —
STYGGE, om person m., om djur m. l. r.
1) [växtens röda färgämne ansågs i folktron härröra från Johannes döparens l. Kristi blod o. troddes därför bl. a. kunna fördriva onda andar från sinnessjuka (jfr mlat. fuga dæmonum, t. jageteufel, teufelsflucht, nl. jaagt-den-duivel o. DJÄVULS-, FANS-FLYKT). — Jfr STYGGSA] till 1, i fråga om växten Hypericum perforatum Lin., äkta johannesört; anträffat bl. ss. senare led i ssgn DJÄVLA-STYGGE (Diefflastygge. 2LinkBiblH 4: 78 (c. 1550)).
2) (i sht i vissa trakter, bygdemålsfärgat o. i vitter stil, ålderdomligt) till 1, 2, 5, 6: (fysiskt) obehaglig l. ful l. frånstötande l. motbjudande l. klandervärd l. gemen l. hotfull l. skrämmande l. illasinnad man; särsk. i utvidgad anv., om djur. Nånå, det var väl ändå någon vån, att en tocken där stygge (dvs. en uv) flög i väg! Högberg Fåg. 44 (1912).
3) (i sht i vissa trakter, bygdemålsfärgat, o. i vitter stil, ålderdomligt) till 1, 4, 6, ss. noaord för den i folktron med ett frånstötande l. skräckinjagande yttre (ss. bockfötter, päls o. svans) försedde djävulen; jfr stygg, adj. 1 e. Högberg Vred. 2: 215 (1906). Sivert .. frammullrade helt sakta: ”Som det är med den delen, så har nog .. en gammelgrå och farlig stygge börjat gå i det här”. Dens. Baggböl. 2: 61 (1911).
4) (vard.) till 7, ngt skämts. l. förbleknat, om vrångt l. motspänstigt l. svårhanterligt husdjur. Gud nåde dig (dvs. en fårtacka), din stygge, om du slår ut en tår (dvs. mjölk). Landsm. VII. 7: 95 (1892). —
STYGGHET, r. l. f. [fsv. styghet; jfr d. styghed, nor. stygghet] egenskapen l. förhållandet att vara stygg.
1) (i sht i vissa trakter, bygdemålsfärgat, ålderdomligt) till 1, 2, ofta liktydigt med: fulhet l. vederstygglighet l. hisklighet l. vämjelighet l. äcklighet o. d.; äv. konkret(are) om utslag av sådan egenskap osv. (Djävulen) gaff .. sich j Ormen som jtt gott och lustigt Gudz Creatur war, och hade på then tijdh jngen styggheet medh sich, jcke stygdes heller Qwinnan widh honom. OPetri 3: 531 (c. 1535); jfr stygghet 2. För bössor, skått och nät hwem syns sig bättre vachta / Än kråkan, som doch för sin styggheet ingen achtar. CGripenhielm Vitt. 304 (c. 1690). Vppå jorden mån tu lefwa, / Vthi jorden blijr tin graf: / Tu äst aska, stofft och mull, / Vthaf slemm och stygghet full. Ps. 1695, 278: 2. Cannelin (1939).
2) (i sht i vissa trakter, bygdemålsfärgat, ålderdomligt) till 3, 6, 7, ofta liktydigt med: otäckhet l. gruvlighet l. vedervärdighet l. illvilja l. ondska; äv. konkret(are), om utslag av sådan egenskap osv.; stundom äv. förbleknat. At tu icke torff förskreckias för nattennes styggheet / för the skott som om daghen flygha. Psalt. 91: 5 (Bib. 1541; Bib. 1917: nattens fasor). Then stygghet som om natten faar, / Skal tigh intet förskräckia. Ps. 1695, 80: 3. Du torde väl ändå mindre ledas vid mig för mitt försämrade utseende till kroppen, än för min inre retsamhet, tråkighet och hela stygghet till själen. Almqvist Går an 133 (1839).
3) (utom i vissa trakter, bygdemålsfärgat, numera bl. i högre stil, ålderdomligt) till (3 o.) 4, i fråga om religiösa l. moraliska förh., starkt fördömande, ofta liktydigt med dels: gruvlighet l. svårhet, dels: syndighet l. ogudaktighet l. orättfärdighet, dels: lastbarhet, dels: skamlighet l. skändlighet l. avskyvärdhet l. vederstygglighet, dels: uselhet l. ondska. Rettferdigheetennes hampn och fägrind .. war (nu efter fallet) borta, Och syndennes styggheet war j gen kommen. OPetri 3: 536 (c. 1535); jfr 1. Botvidi 24— Lijkpr. u 1 a (1619, 1628). Et gräsligt mörcker är, hwari en hedning trefwer, / En faslig stygghet är, hwari han daglig lefwer. Kolmodin QvSp. 1: 329 (1732). Drif .. (ut ur hjärtat) med kraft all synd, all stygghet och ondsko! Nicander Minn. 33 (1769). (Sv.) Stygghet .. (t.) Schändlichkeit. Schande. Dähnert (1784). särsk.
a) konkret- (are), om utslag av stygghet (i den i huvudmom. angivna bet.). Sylvius Mornay 389 (1674). (För det femte) Hafwer .. (kung Magnus) fördt ett skamligit och wederstyggeligit Lefwerne .. hwarmedh han hafwer många förskräckt, så at een part hafwa trodt at Rijket skulle för hans Stygheeter skuld siunka. Dens. EOlai 343 (1678).
b) [specialanv. av a] (†) om homosexuellt könsumgänge; jfr styggelse 3 c. Om .. (en man) ligger när en dreng såsom när eenne quinno, the haffua giordt een styggheet, och skola bådhen dödhen döö, theras blodh ware offuer them. 3Mos. 20: 13 (Bib. 1541; Bib. 1917: styggelse).
4) till 7, ofta liktydigt med dels: elakhet l. fientlighet, dels olydighet l. vanartighet; äv. konkret(are), om utslag av sådan egenskap osv. Ekblad 403 (1764). (Det) är .. möjligt att tro, det Ni (dvs. en kritiker) drifvits snarare af kärlek till konsten än af lust att skada mig (dvs. en skådespelerska) till all den stygghet, som flutit ur er penna. Cygnæus 6: 16 (1853). (Sv.) Stygghet .. (eng.) naughtiness. Björkman (1889). På andra ställen måkade både pigor och drängar gödsel in i varandras stall på stygghet eller skämt. Landsm. 1911, s. 393. I det breda leendet fanns det ingen stygghet. Fjelner SkMannLd 12 (1935). —
STYGGING, m.//ig. [sv. dial. stygging; jfr nor. stygging]
1) (i sht i vissa trakter, bygdemålsfärgat, ålderdomligt) till 1, 6: otäck l. illvillig l. ond man (pojke) l. kvinna (flicka) l. varelse, otäcking. Så där ja! Nu var han lurad, den otäcke, gamle styggingen! Idun 1890, s. 519. Han (kan) komma hit i kväll och skjuta styggingen (dvs. björnen). Halfvarsson Ljunga 1: 20 (1923).
2) (numera bl. i högre stil, ålderdomligt) till 4, i fråga om religiösa l. moraliska förh., starkt fördömande: syndig l. ogudaktig l. okristlig man l. kvinna; anträffat bl. skämts. l. förbleknat. En stygging utan både religion och folkvett. Åkerlund Baroja Zal. 49 (1927).
3) (ngt skämts. o. vard.) till 7 slutet: elaking; kanalje l. skojare o. d. Med kjortel, vid kjortel från morgon till qväller, / Der sitta de styggingar: fruar, mamseller / Och nicka, / Och blicka .. / Och narra de arma enfaldiga män / I snaran. CFDahlgren 2: 122 (1840). (Fågelburen) kan du få bära sjelf — sade Erik, som ville muntra henne — för jag vill intet gå och bära på den styggingen, som kostat dig så många tårar. Knorring Torp. 1: 206 (1843). Kom ner, din stygging! ropar jag (till katten). Frippe, din olycka, kom ner! Unnerstad Snäckh. 17 (1949). —
STYGGLING, m.//ig. (†) till 4: lastbar l. vämjelig person. (Kejsar) Titus Vespasian, ded Mänskje-släcktets lust, / Men Heliogabal, en styggling, allas pust. SColumbus Vitt. 104 (c. 1670).
Spalt S 13409 band 31, 1993