Publicerad 1993   Lämna synpunkter
STYMN l. STYMM, r. l. m. l. f.; best. -en; l. STYMME, n.
Ordformer
(stymm 1639. stymme 1637. stymn 1706 (: stymnen, sg. best.))
Etymologi
[sv. dial. stym, stubbe; sidoform till l. avledn. av sv. dial. stumm, stomm, fsv. stumn, stomn (se STOM, sbst.1) o. eg.: stump; rotbesläktat med STUBB]
(†) stubb (se d. o. 4 a). (Lat.) Stipes. (Sv.) Staka, Stybbe, Stymme. (T.) die Stoppeln. Schroderus Lex. 51 (1637). Stymnen på åkren .. (var) så twärt afgången, lika som den med en knijf af skuren wore. Hiärne 2Anl. 407 (1706).

 

Spalt S 13431 band 31, 1993

Webbansvarig