| Publicerad 1997 | Lämna synpunkter |
STÅNDIG, adj. -are. adv. -T.
(†)
1) som står l. är stående; ss. senare led i ssgr betecknande att ngn står vänd mot ngn l. att ngt står ute i regn l. ngnstädes (i ssgrna LAND-, MOT-, REGN-STÅNDIG); jfr STÅ, v. I 1, II 1 (o. STÅND, sbst.1 1).
2) [delvis till MOT-STÅ o. MOTSTÅND] som gör motstånd; ss. senare led i ssgn MOT-STÅNDIG; jfr STÅ, v. I 4.
3) [delvis till MED-STÅ o. MED-STÅND, sbst.1] som står (på ngns sida); ss. senare led i ssgn MED-STÅNDIG; jfr STÅ, v. I 12.
4) i uttr. vara ståndig ngt, stå l. svara för ngt; särsk. med avs. på skuld: ha att gälda l. betala; jfr STÅ, v. I 19. 3SthmTb. 11: 69 (1619). Därs. (med avs. på kontrakt).
5) i uttr. som betecknar att ngn är ståndaktig l. står fast vid sin mening o. d.; jfr STÅ, v. I 28. — jfr FAST-STÅNDIG.
a) i uttr. bliva fast ståndig, vara ståndaktig l. hålla fast vid tron l. Gud. Dopet .. styrcker dageligen then nyia Menniskian, at hon blifwer fast ståndigh, til thesz wij tagne aff thenna Jämmerdalen hemföras til thet ewiga Lijfwet. Rudbeckius Luther Cat. 234 (1667).
b) i uttr. bliva ståndig, stå fast l. framhärda; särsk. i förb. med prep. vid. AOxenstierna 4: 550 (1629: vid). (I diskussionen om utformandet av K. XI:s kungaförsäkran) blefve .. (präste-, borgar- o. bondestånden) ståndige .. uti den meningen att blifva simpliciter vid sahl. Konungh Carl Gustafs försäckringh. RARP 11: 113 (1672).
6) i uttr. vara ståndig, vara l. förbli i tjänst o. d.; jfr STÅ, v. I 22. Cÿrkie wärderna skåla wara ståndige till wår nodige Greffues ankomptz. EkenäsDomb. 1: 112 (1647).
7) som varar l. pågår; ss. senare led i ssgn LÅNG-STÅNDIG o. i avledn. STÅNDIGHET; jfr STÅ, v. II 21 (o. STÅND, sbst.1 3).
8) om ngt sakligt: som har l. äger bestånd, bestående, beständig; giltig; särsk. i uttr. bliva ståndig, bli beståndande, förbli giltig; äga giltighet; jfr STÅ, v. II 26 (o. STÅND, sbst.1 4). Befattar mannen sigh med brud sina eller hustro, sedan honom kunnigt blef, at hon kränkt war, så at han henne kötzligen kenner, tå hafwe ther medh förgiordt sin rätt (till skilsmässa), echtenskapet blifwe ståndigt. KOF II. 2: 150 (c. 1655). Och huad hans wördighet (dvs. kapitlets ombud vid en rättegång) her uthinnan lagligen gör eller låter thett wari ståndigt. VDAkt. 1656, nr 71. Schmedeman Just. 1180 (1687; om dom).
Spalt S 13872 band 32, 1997