| Publicerad 1997 | Lämna synpunkter |
STÄNDARE stän3dare2, r. l. m.; best. -en; pl. =; pl. best. ständarna (Rothstein Byggn. 462 (1859) osv.), äv. (numera bl. i Finl., föga br.) ständarena (Palmstedt Res. 10 (1778: mellan-ständarena) osv.).
om ngt upprättstående med bärande funktion.
a) (numera föga br.) (lodrätt stående) stolpe l. ben l. stativ o. d.; särsk. om sådan stolpe ingående i ramverket i korsvirkesbyggnad; jfr STÅNDARE 4 a. Palmstedt Res. 10 (1778; i kyrkfönster). Alle .. (kanalerna i Köpenhamn) äro fodrade med ständare och Plankor innom. Därs. 25. I hvarje hörn, midt för hvarje skiljevägg samt på båda sidor om fönster och dörrar (i en korsvirkesvägg), komma ständare. Rothstein Byggn. 463 (1859). Släden (på en handsvarvstol) uppbär ständaren .. på hvilken stickelhuset .. medelst skrufvar kan flyttas i olika ställningar. UB 6: 314 (1874). Medeltidens bord .. hvilade på ständare eller sågbocksfötter och voro af plumpare och enklare slag. Adler Meyer 481 (1894). Ständarne på slussmurarne (i Nord-Östersjökanalen) hafva hvar och en 4 st. glödlampor. TT 1895, M. s. 70. 2NF 27: 575 (1918). jfr RÄCK-STÄNDARE.
b) (numera bl. i skildring av ä. förh.) i brännugn, i sht i krukmakeri: mittemot sketelmuren stående kortvägg avskiljande eldstaden från brännkammaren. 2SvKulturb. 9—10: 78 (1937). Krukorna (som skall brännas i brännugnen) staplas i skikt med början inne vid ständaren, skiljemuren mellan eldstad och brännkammare. Kulturen 1951, s. 60.
Spalt S 14113 band 32, 1997