Publicerad 1997   Lämna synpunkter
STÄRVA stær3va2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE.
Ordformer
(sterb- 1820 (: sterba af). sterfv- 1561. stärb- 1902. stärv- 1902 osv.)
Etymologi
[sv. dial. stärva, stärba; jfr mlt. sterven, motsv. mnl. sterven (nl. sterven), ffris. sterva, fht. sterban, mht. sterben (t. sterben), feng. steorfan (eng. starve); i avljudsförh. till STARVA o. rotbesläktat med KÄRV, adj., o. lat. torpere, vara stel l. styv (se TORPED), ry. terpnét, tåla, uthärda, lit. tiȓpti, bli stel. — Jfr STÄRB-]
(i vissa trakter, bygdemålsfärgat) dö, avlida; äv.: bli svårt sjuk; jfr STARVA. Så snart boskapen blef ”sterfvande” och en half eller hel dag legat hade (var kroppen giftig). NorrlS 1—6: 337 (cit. fr. 1561). FoU 15: 75 (1902).
Särsk. förb.: STÄRVA AV. (†) tyna bort, dö; anträffat bl. bildl., med skämtsam överdrift: vara nära att dö l. stryka med. Höväxten är ovanligt stark. I synnerhet få Kinstaboerne ofantligt — så at slotterkarlarna i sin långa slog sterba af. Muncktell Dagb. 2: 386 (1820).

 

Spalt S 14174 band 32, 1997

Webbansvarig